Miljörörelsen har, fram tills idag, tydligt visat att sund vetenskap aldrig har legat till grund för deras verksamhet. Detta vet vi eftersom de ständigt slänger sig med vilda obevisade hypoteser som grund för att bekämpa ekonomisk tillväxt, hög materiell levnadsstandard, industrin, kapitalism, frihet. Ibland har de rätt men då är det bara slumpen som spelar in. Slänger man sig tillräckligt ofta och tillräckligt länge med vilda obevisade hypoteser kommer någon av dem någon gång att visa sig stämma.

När de lyckas få igenom sin vilja, får det så gott som uteslutande negativa konsekvenser. Låt oss begrunda en tänkbar följd av deras kampanj mot ”klimatkrisen”. I Arktis finns det uppskattningsvis 7 miljarder fat olja och nära 30 triljarder kubikmeter naturgas. Det skulle vara mycket önskvärt att komma över dessa fyndigheter. Det skulle kunna pressa ned priset på olja och naturgas. Det skulle göra livet bättre för många av oss.

Men miljöaktivisterna har bestämt sig för att göra detta omöjligt, trots alla negativa konsekvenser. De påstår att den påstådda antropogena globala uppvärmningen har gjort isbjörnen utrotningshotad. Om Bushadministrationen deklarerar isbjörnen som utrotningshotad, då måste den troligen också stoppa all utvinning av olja och naturgas i Arktis. Det skulle troligen också, politiskt sett, tvinga fram nya destruktiva skatter och regleringar i syfte att minska koldioxidutsläppen.

Förutom att hypotesen om antropogen global uppvärmning inte är bevisad, så finns det dessutom inga riktiga bevis för att isbjörnen skulle vara utrotningshotad. Kenneth P Green i The American skriver att ”[t]he best estimate published by the International Union for Conservation of Nature’s Polar Bear Specialist Group is that there are about 20,000 to 25,000 polar bears worldwide”. Och: ”At present, polar bear populations are robust and, according to native peoples living in the Arctic, are considerably larger than they were in previous decades”. Men detta tycks inte hindra miljöaktivisterna. När de väl har bestämt sig för någonting, fortsätter de vad fakta än säger.

Det som driver miljöaktivisterna är inte vetenskap. Det är inte en genuin rädsla för mänsklig välfärd. Det är ytterst djupare filosofiska premisser som ligger och spökar.

Bland miljöaktivisternas filosofiska grundare finner vi ofta en holism som säger att vi alla är egentligen bara en del av en större levande enhet, nämligen naturen (se Alan Leopold, Arne Næss, J Blaird Callicott). Inom etiken följer det att vi därför alla bör leva som om vi bara var celler av denna större helhet. En del har explicit argumenterat för att precis som vi ibland måste skjuta av lite vissa djur när de börjar bli för många i relation till ett visst ekosystem, måste vi också skjuta av lite människor, när vi har blivit ”för många” (se Callicott).

Många av dem säger dessutom att naturen, och allt levande (HIV viruset inte exkluderat), är en bärare av intrinsikalt värde. Dvs av ett värde helt oberoende av dess relation till människan eller hennes mål och värden. Det är inte gott för någon eller något. Det är gott i sig. Det är gott för att det är gott. Och så är det bara. Punkt slut. Inom epistemologin finner vi ständiga ursäkter för denna metafysik och etik, nämligen mystisk intuition eller känsla. (Det finns, i slutändan, inget annat sätt att motivera något som ett intrinsikalt värde. Försök själv motivera för dig själv varför något skulle vara ”gott i sig” oberoende av ett värderande subjekt eller ett ändamål av något slag.)

Inom politiken följer det som vi ser idag, nämligen ständiga krav på stora destruktiva inskränkningar av människans frihet. Om naturen såväl som allt levande i den är heligt, då får människan naturligtvis inte exploatera denna natur för hennes egna syften. Hur ska människor överleva utan att exploatera naturen? Svaret på denna fråga är: Vad får dig att tro att miljöaktivisterna är det minsta bekymrade över människans överlevnad? Problemet är ju snarare att vi är ”för många” och att vi har det alldeles ”för bra”.