Pluskvamperfektmannens sorg

De stod bredvid varandra i baren, fast på varsin sida om den där luckan som barpersonalen vill ha fri för att kunna kila fram och tillbaka mellan baren och köket. Avståndet var en bäck med små stenar i hennes ögon, för honom mer i stil med Sargassohavet. Hon var fröken futurum, han pluskvamperfektmannen.

Hon ser framför sig hur kommer att bli en lämplig man att vandra med. Hans ögon lätt skygga och sorgsna, inte helt olika en gammal, kutryggig schäfers ögon när den känner sig utsatt där den sitter kopplad utanför en kinakrog och en rottweiler vill slita sig ur sin ägares grepp och bara ge sig på den.

Hon ser det och så mycket mer framför sig. Hon ler. Han viker med blicken. Han hade förlorat hoppet innan hon satt sin fot i baren.

”Vi kommer att bli fina ihop. Jag ska göra dig lycklig”, säger hon.

Han skakar på huvudet. ”Min syn på kärlek är enkel; när jag kom, hade hon gått hem.

Fröken futurum låter sig inte nedslås. Hon ser alltid framåt. ”I morgon tänker jag bjuda dig på en picknick.”

Han snurrar förtvivlat på sitt glas. ”En gång ville jag tro, men jag hade redan tappat tron.”

Hon ser bekymrad ut. Framtiden är plötsligt dunkel och svårtydd, som om hon kör på en skitig motorväg i november, passeras av vrålande långtradare, får sitt synfält täckt av vatten och smuts – och inser att vindrutetorkarna är halvmesyrer när hon bara vill se vart vägen bär.

”Jag ska få dig på andra tankar.”

”När jag var intressant hade jag redan vissnat.”

”Du ska åtminstone ge i morgon en chans, följ med mig.”

”Det var försent innan du frågade, jag hade redan bestämt att förlora.”

”Jag tänker vänta på dig i hörnet av 7-Eleven i morgon.”

Han fumlar fram en kalender och tittar sorgset på dagens datum, låter fingrarna darra till först dagen efter och sen till två dagar framåt i tiden.

”Jag ska försöka se framåt”, säger han. Hon ler, hoppet ska snart fylla dem, tänker hon och i tanken är hennes fötter på stenarna i den lilla bäcken mellan dem, på väg mot honom.

”Då kommer jag att säga”, säger han, kämpandes med sitt perspektiv, sitt synsätt och så flödade orden ur honom. ”… det hade varit fint om det hade hänt innan jag hade slutat längta och uppgivet hade valt att tänka att innan jag förlorade allt, då hade jag möjligheter. Fan också, varför kan jag, om inte presens, åtminstone vara perfekt?”

Hon försökte nå honom med den utsträckta handen. Han tittade på henne, försökte förmå sina händer att möta hennes. ”Jag vill ha lust, jag har lust … jag hade lust.” Hans händer sjönk med en slamrande suck ned i bardisken. Hans öl välte och dränkte hans uppslagna kvällstidning så att det noggrant uttänkta V75-systemet som skulle ge honom monetär tro förvandlades till en enda gegga.

”Vi kommer att gå åt varsitt håll”, sa hon, så införstådd med hopplösheten och det utsiktslösa. Bäcken svällde till en flod, stenarna blev grund, spetsiga klippor.

”Innan jag vaknade hade jag sett annorlunda på saken”, svarade han.

”Jag hoppas du hittar rätt i framtiden”, sa hon och började gå.

”Innan den var ett ständigt återkommande nu som bara sköts upp hade jag förhoppningar”, sa han och gick absolut ingenstans.

Hon sökte sig vidare, en hoppfull dam. Han, en tveksamt uttryckt man, grammatikaliskt sett, beställde en ny öl och som alla andra var det den stora stark han drack när han redan hade fått nog.