Halvvägs uppför en (vanlig) backe inser jag att det är kört. Det är just en vanlig backe, fast på relativt låg höjd, knappa 4000m. Det är ca 1300m lägre än mitt tälthem i Everest basläger och bra mycket lägre än Lhotses topp, och jag borde återhämtat mig här. Men mina ben känns som nepalesiska nudlar, och en gammal man gick precis förbi mig. Jag har inga krafter kvar. På 2 veckors magsjuka, flera antibiotikakurer och en viktminskning på mer än 10% av min kroppsvikt (säkert bara muskler) är 4 månaders träning borta. De fantastiska doktorerna i Everest basläger ryckte ledset på axlarna vid sista besöket.

Insikten är iskall – för att nå en 8000m topp måste man vara frisk – med den här formen tar jag mig inte till toppen av något berg. Fastän jag anat att det var kört redan uppe på Lhotse har jag vägrat inse faktum förrän nu. Jag sätter mig ner och lipar mitt i backen.

tt avbryta en klätterexpedition kanske inte verkar så märkvärdigt utifrån. Det är ju bara ett berg. Berget står kvar och hälsan och livet är viktigast. Visst är det så. Men inifrån är det riktigt riktigt jobbigt. Att klättra ett 8000m berg är bland det jobbigaste man kan ta sig för, och flera månader innan en expedition lever, tränar, tänker, och drömmer jag om Lhotse. Lhotse är en del av mig. Att lämna berget bakom mig är som att lämna en del av mig själv. Det känns helt tomt inuti.

I stunden känns det också orättvist. Varför jag, som var så förberedd? Skulle jag i god svensk stil desinficerat alla bestick? Bara ätit medhavd mat? Andats genom en japansk reningsmask? Jag har försökt klättra upp på 4 st 8000m toppar inom ett år, kanske är det för mycket?

Jag ringer de nödvändiga samtalen och börjar packa ihop oanvända saker. Försöker låta bli at tänka. Låter bli att vända mig om efter jag sagt hej då. Avböjer en räddningshelikopter och börjar vandringen neråt. Vädret matchar mitt humör; mulet, snöblandat hagelregn och kall, hård vind. Ett par sista uppdateringar kommer från lägre höjd.

Tack Mats för trevliga satellittelefonsamtal och bloggningen. Tack Fishermans’ Friend och Tierra, förlåt att jag misslyckats denna gång. Hoppas ni inte är lika besvikna som jag.

Thank you Marco, for sharing basecamp and many laughters. Thank you Rolwaling excursion, Chhiring, Nagwang, Dawa and Jangbu for kindness and great organisation. Sherpas are a wonderful people!