Hatpastorns likpredikan

Jag minns detta som igår. En av mina polare hade musikkanalen MTV så han brukade spela in Headbangers Ball, dagen efteråt samlades vi hemma hos honom och kollade på veckans fångst. Det var magiskt. De flesta låtarna och videopresentationerna var rätt sunkiga, men med jämna mellanrum dök det upp guldkorn typ Morbid Angel. Det fanns ett segment i det här programmet som hette Into The Pit där det spelades lite tuffare musik. Som oftast spolade vi fram till Into The Pit. Det var ändå här godbitarna fanns. En dag var Stefan som han hette lite extra exalterad. Han hade sett en musikvideo som fått honom att vrida sig av skratt. Nyfikenheten hos mig väcktes så efter plugget sprang vi hem till honom för att kika.

Bandet var Ancient. Videon … ja, ni vet vilken. Stefan skrattade så att tårarna rann. Jag var däremot lite mera reserverad. Black metal på MTV var extremt exotiskt och låten var riktigt bra. Videon var såklart tokrolig, men min fantasi har en tendens att täppa till luckor. Det är därför jag har ett osunt intresse och tålamod med vad folk kallar för B-film. Att låten var bra och att man fick se en black metal-video med ett band man bara läst om tidigare resulterade således i att min hjärna förskönade verkligheten. Jag skrev ner vad skivan hette, det här måste jag bara köpa.

Jag minns inte om det var den natten eller om det var lite senare, men jag drömde att jag gick till Skivbutiken i Sundsvall och köpte Ancients ”The Cainian chronicle”. I drömmen kom jag hem, slog på skivan och möttes av porrljud och stön. Mycket märkligt. När jag vaknade hade jag en konstig känsla i magen. Efter skoldagens slut traskade jag ner till Skivbutiken och där fanns den, ”The Cainian chronicle”. Det gick, och jag skämtar inte nu, en ilning längs ryggraden. Jag köpte den blint. Väl hemma slog jag på den och började lyssna. Inte alls tokigt. Inte tokigt alls. Bra ljud, stämningsfulla riff, bra sång. När jag kom till låt nio, ”Exu”, gick verkligheten av. Ur högtalarna ljöd pumpande trummor och porrstön som stegrades och stegrades tills låten bokstavligen nådde klimax. Mina ögonbryn ömmade. Mitt livs första och hittills enda sanndröm handlade  således om Ancient.

För att lugna mina nerver tog jag fram bookleten. Omslaget, blixtar och dunder, ganska snyggt faktiskt. Logon var lite märkligt formad, men överlag var det bra studs. Baksidan av skivan bestod av en låtlista och en målad borg på ett berg. Lite fantasydoftande sådär. Jag öppnade upp texthäftet och började skumma igenom texterna. Introt hette ”Ponderous moonlightning”. Jag vet än idag inte vad ”ponderous” eller ”moonlightning” egentligen betyder. Något jag däremot förstod var att detta var ett konceptalbum. Texterna handlade om Kain, den första vampyren och hans äventyr. Rätt käckt. Dessvärre blev jag lite putt att historien tog slut så snabbt. Redan låt fem handlade nämligen om något helt annat, Dantes inferno. Lätt konfunderad bläddrade jag vidare och möttes av bandfotona. Först ut var Aphazel. Han hade snedbena, lurvigt hår, såg barsk ut och var uppenbarligen inne på en toalett. Badrumskaklet bakom honom avslöjade allt. Ingen corpse paint. Besvikelsen var stark. Näst på tur var en tjej vid namn Kimberly. Hennes bild var märklig på sätt att den var kapad i mitten. Ville hon inte visa magen i profil? Även här daltades det med liksminket. Tredje figuren till rakning var Kjetil. Pandasmink och huvtröja. Ingen succé. Sist ut hittade jag Lord Kaiaphas. Ingen corpse paint här heller, men en huva och ett par rejäla löständer av vampyrsnitt. Jag tyckte att han var lite lik Al Bundy på det här fotot.

Jag bläddrade vidare och hittade fler texter. ”Cry of Mariamne”, en instrumental bit. ”Prophecy of Gehenna” verkade handla om vampyrer igen då jag kände igen ordet ”Antediluvian” från rollspelet Vampire. ”Song of Kaiaphas” bröt av vampyrtrenden då den berörde medlemmen Kaiaphas förträfflighet. Här fick man läsa om när den febrige vokalisten gav minotaurer på nöten, hade sex med Proserpine och jagade enhörningar. Jag blev mycket förvirrad. Kom ihåg att jag var femton år när denna platta kom i min ägo. Näst på tur, ”Exu”, knullåten jag drömt om. Än idag hoppar jag alltid över den. ”The pagan cycle”, här namedroppades det mest gamla gudar. Sist läste jag texten till ”Homage to Pan”. Kinderna blossade röda när mina ögon mötte strofer såsom ”Thou make all wood-nymphs run with fright, with thine phallus awe-inspiring” och ”I am one of thousands in thy flock, be my shepard, guide my cock”. Texterna var primärt skrivna av Lord Kaiaphas. Vilken knullgubbe.

Innan det var dags att vända blad hittade jag  något som fick mig att baxna.

The Cainian chronicle is based on The book of Nod by Sam Chupp and Andrew Greenberg. (White Wolf Publishing)

The book of Nod kände jag till. Det var ett rollspelstillbehör till rollspelet Vampire som var galet populärt vid denna tidpunkt. Detta kändes inte helt rätt. Jag var aldrig någon fantast av det spelet. Polarna var som tokiga i det, men jag ansåg att reglerna var undermåliga och att man var tvungen att läsa spaltkilometrar med bakgrundshistoria för att få ett hum om spelvärlden. Fanns det ett spel som var skapat för att mjölka spelarna på pengar var det Vampire. Lustigt nog blev vampyrerna i Cradle Of Filth minst lika duktiga på att mjölka sin lyssnarkrets på pengar. Jösses vad mycket slarv de har släppt.

Sista sidan bestod av tacklistor och allmän information om vilka som spelat vilka instrument och vem som producerat härligheten. Det vanliga köret. Lord Kaiaphas tackade Hellehammer. Undrar vem det är?

”The Cainian chronicle” är en märklig platta. Jag ska försöka reda ut varför. För det första är skivan unik på så sätt att det var den första norska black metal-skivan som släpptes av ett stort bolag, Metal Blade. Är jag inte helt ute och snurrar var Ancient dessutom det första svartmetallakten som den etiketten kontrakterade. PÅ SEX JÄVLA SKIVOR! Visst, black metal hade exploderat och jag förstår att de ekonomiansvariga på Metal Blade gnuggade händerna, men Ancient? ”Svartalvheim” och ”Trolltaar” var ju charmiga men vi kan ju alla enas om att Ancient inte är Emperor. I promobladet till ”The Cainian chronicle” skrev förresten Metal Blade i stora bokstäver ”WATCH OUT, EMPEROR!”. Något som många recensenter skrattade i mjugg åt. Saken blev inte bättre att Dan Swanö, som producerade skivan, gick ut i media och hävdade att den var helt fantastisk och en av de mest varierade black metal-skivor han haft att göra med.

Sedan har vi själva sättningen i bandet. Grimm var som sagt uträknad så Aphazel raggade upp Lord Kaiaphas, en brasilianare bosatt i Amerika som varit med och startat upp Grand Belials Key. Då under namnet Lord Vlad Luciferian. Kaiaphas var en aktiv brevskrivare under GBK-tiden så jag antar att han och Aphazel klickade så hårt att Aphazel flyttade från Norge till USA. I samma veva fick Aphazel kontakt med Kimberly Goss, även hon amerikan, men hon flyttade till Norge runt samma tidpunkt. Sist ut har vi enigmat Kjetil som trummar på ungefär hälften av  låtarna på skivan. Han var norrman och försvann mystiskt då ”han skulle göra militärtjänstgöringen”. Finns han i verkligheten? Varför spelar inte Lord Kaiaphas trummor på alla låtar? ”Trolltaar” släpptes i november 1995 och ”The Cainian chronicle” spelades in i januari 1996. Med en helt ny internationell sättning och ett helt annat stuk på både musiken och lyriken. Visst, man känner igen Aphazels patenterade oriff, men utvecklingen var enorm. Vad hände egentligen här? Jag kräver en tydlig tidslinje! Aphazel, jag åkallar dig, ge mig en tidslinje på allt det här innan jag förlorar förståndet!

APHAZEL!

APHAZEL!

AAAAAPHAZEL!!!

Nithjämen måste uppenbarligen blockera hörselgångarna för jag får inga svar hur högt jag än skriker.

”The Cainian chronicle” möttes rent generellt av god kritik från musikpressen. De flesta var dock lite fundersamma hur det kom sig att Metal Blade valde att plocka upp just Ancient. Det fanns ju ett par andra band att välja på liksom. Den måste även ha sålt riktigt bra. Det var reklam överallt och även om videon var festlig så gjorde den att jag köpte plattan. Jag kan inte ha varit ensam. Eller? Därför är det en smula märkligt att Kimberly snackade så groteskt mycket skit om Ancient. Visst, hon fick möjlighet att spela synt en sväng med Dimmu Borgir live efter att Stian fick kicken, men hon blev inte långvarig där.” I used to play in this small shitty band”, vräkte hon ur sig i en Dimmu Borgir-intervju. Jojo. Metal Blade. Small shitty band. MTV. 1996. Jojo. Hon ojade sig även över videon och under en resa till Wacken krävde hon att den skulle stängas av när den visades i bussen. Mesigt. Till Ancients försvar måste jag säga att varken Dimmu Borgir eller Sinergy lyckades speciellt mycket bättre med sina respektive videos och då hade de en budget som var milsvida större än den Ancient fick för att göra ”Lilith´s embrace”. Dessutom släpptes de låååångt efteråt och man kan tycka att med ålder kommer visdom. Fan nu sitter jag och surnar till riktigt rejält känner jag.

Det är tjugo år sedan ”The Cainian chronicle” släpptes. Två jävla decennier. Jag anser att det fortfarande är en ny skiva. Strax efter att den släpptes plockade jag upp ”Svartalvheim” och ”Trolltaar” och insåg raskt att de var mer lämpade för mig. Däremot har den snurrat många gånger i min CD-spelare genom åren och den har sin charm. Förtjänar den allt spott och spe? Verkligen inte. När Youtube kom in i bilden och massa osnutna ungdomar utan känsla för kultur fick sätta tänderna i videon solkades Ancients redan kantstötta rykte ned ännu mer och jag är övertygad om att det är extremt många millennieskiftessvin och annat löst pack som dömt ut plattan och bandet på förhand. Men Sabaton! Då duger det! Nä, nu måste jag ta en paus. Mitt bottenlösa förakt för människorasen börjar göra att jag ser rött. Dessutom sitter jag här och försvarar Ancient!

Sådärja. Nu är jag tillbaka. Tog ett varv runt kvarteret. Det är fan oktober och det var så i in i helvete med sol så nu är jag ännu argare än jag var tidigare.

Vart fan var jag?

”The Cainian chronicle”. Hur står den sig musikaliskt anno 2016? Bra. Ljudet håller än. Låtmaterialet likaså, även om det är låtarna i själva konceptdelen som är överlägset bäst. Den tappar orken i slutet och det där FÖRBANNADE jävla ofoget att lägga på ett störljud i en halv evighet bara för att skivan skulle bli sextiosex minuter och sex sekunder lång driver en till vansinne. Dan Swanö, vi möts igen. På vissa stereoapparater visar det även sextiosex minuter och SJU sekunder så hela grejen med ett tinnituspip för att fylla ut tiden blir än mer katastrofal.

Det finns så mycket mer jag vill säga om den här skivan men då blir vi aldrig klara. Särskilt med tanken på vad som kom EFTER ”The Cainian chronicle”. Det är där det verkliga mörkret tar vid. Nä, jag låter fan Heidenhammer ta över här med sina åsikter om denna platta.

Hej. Heidenhammer här. Den här skivan har jag två exemplar av. Inte för att jag tycker den är fantastisk, utan för att det första exemplaret ruttnade sönder. Alltså, på riktigt. Jag hade aldrig sett fenomenet förut, men om man tittar på den blanka sidan av skivan så ser det ut som om den tryckta delen liksom sipprat igenom. Svårt att förklara, men ni får ta mig på mitt ord.

Så jag köpte ett nytt exemplar. Och döm om min förvåning när jag ser att samma sak hänt även med den kopian. Då valde jag att ge upp. Såhär i efterhand känns det nästan lite kusligt talande.

För i och med den här skivan gav jag inte bara upp idén att hitta ett spelbart exemplar av albumet ifråga, utan på Ancient som helhet. Jag tror väl knappast att jag behöver poängtera varför ytterligare en gång, men jag gör det i alla fall. Självklart berodde det på videon till ‘Lillith’s Embrace’.

Såhär tjugo år efteråt är det kanske svårt att föreställa sig hur man egentligen kände sig när den började surra på MTV och, nästan i ensamt majestät, fick representera black metal offentligt. Visst, Immortals ‘Blashyrkh’ fanns där också, men av någon anledning liksom accepterade man den … hur fånig den än var. Kanske för att den var så simpel. De övriga norska bidragen – videoklippen till Burzums ‘Dunkelheit’ och Emperors ‘Loss and Curse of Reverence’ – var i sammanhanget ‘Citizen Kane’ i jämförelse.

Men när man såg ‘Lilith’s Embrace’ var det på något vis som om loppet kändes kört. Om folk fick se det här, skulle bubblan spricka på riktigt. På den tiden var black metal fortfarande relativt alternativt och okänt. Taget på allvar. Det skulle det inte bli länge till.

Nu är man så van vid klåparvideor och lågbudgethistorier att de flesta har svårt att se varför ‘Lilith’s Embrace’ framstod som ett sådant nederlag för inte bara Ancient, utan för den kollektiva svartmetallscenen i gemen. Ni får bara återigen tro mig på mina ord – på den tiden var man fortfarande ung, naiv och oskuldsfull.

Men, om man nu bortser från besynnerliga cineastiska gestaltningar av Kain och hans kamrater och riktar uppmärksamheten på själva skivan – vad hittar man då? Givetvis finns det mycket mer att säga, men det berör snarare medlemmarna och deras besynnerliga förehavanden och uttalanden i intervjuer. Lagom till dess att den här månaden går mot sitt slut, kommer vi att bjuda på ett par kollage av såväl fantastisk medieträning som spektakulära yttranden av deras skivbolag. Fram till dess fokuserar vi på musiken.

Det första jag fick reda på om ”the Cainian Chronicle” var genom samma publikation som hade höjt debuten ”Svartalvheim” till skyarna, mest sannolikt för att det var Ancients skivbolag som stod bakom även den. Franska Peardrop. De verkade lite bittra över att ha förlorat det här bandet, som istället plockats upp av Metal Blade. Likväl valde tidningen att recensera skivan och konstaterade mest att den musikaliskt sett inte hade mycket att göra med deras första alster, utan snarare lät ganska slätstruken. En OK representant för hur black metal lät vid tillfället, varken mer eller mindre.

Och för en gångs skull slog de huvudet på spiken. Skivan är nämligen också i mitt tycke egentligen bara ganska tråkig. Visst känns Aphazels karaktäristiska oriff igen på sina ställen, men utan originaltrummisen Grimm och hans nästintill patenterade otajthet är det inte samma sak. Sannolikt drevs nog alla medverkande på de produktionerna till vanvett och Grimm till sjukhus efter kritisk mjölksyrenivå på grund av överansträngning, men även om priset var högt var det nog ändå värt det. Visst, det lät inte riktigt klokt. Visst, virveln försvann mystiskt samtidigt som hi-haten hördes desto mer under ”grindpartierna”. Men ändå … svängde det. Här har det desperata trumspelet ersatts av ett trist, stelbent och extremt förutsägbart bankande. När jag tänker efter … ja, nästan om Tomas Asklund äntrat trumpallen. Kan det vara så att vi är en smutsig historia på spåren? Om black metal någonsin haft ett eget Spinal Tap, är det utan tvekan Ancient. Om inget annat, märks det på de olika trumspelarnas mystiska öden och frånfall.

Sedan må Kaiaphas vara en objektivt sett bättre sångare, men jag gillade sången på de två första betydligt bättre. Att de två första skivorna heller inte delade med sig av lyriken bidrog till lite mer mystik över det hela. Särskilt när man blev varse att texterna på ”the Cainian Chronicle” (som för övrigt var tänkt att heta ”Ponderous Moonlightning”, efter introt på skivan) var baserade på ett vampyrrollspel. När detta stod klart för mig dog något inombords.

För att sammanfatta mycket av ljudupplevelsen låter det här i mångt och mycket som ett helt annat band. I grund och botten är det ju också så det förhåller sig, då den ende kvarvarande medlemmen är just Aphazel. Samtidigt vet vi ju, att det inte är vem som helst.

Efter att vår Ancientmånad är slut, kommer vi att publicera en efterfrågad ordlista för de som känner sig mindre bekanta med delar av vårt vokabulär. Egentligen borde vi kanske spara definitionen av termen ”oriff” tills dess, men det är så svårt att låta bli när man lyssnar på just Ancient. Ibland säger ett oriff mer än tusen ord, och jag är den förste att erkänna att beskrivningen av ett sådant inte är lätt att delge. På något sätt är upplevelsen av ett riktigt Aphazeloriff mer av en förnimmelse än något annat. Grovt sett, kan vi konstatera att det rör sig om ett gäng ackords- och tonföljder som nästan hänger samman, men ändå hamnar så fel som tänkas kan. Som om någon lärt sig fyra av fem toner i rätt följd, men inte kan förmå sig att knyta ihop säcken med den sista och således avgörande delen. I ren nihilism anser sig musikanten stå över sådana petitesser och skapar i och med det hela egna riff. Oriff.

I och med den här genomgången har jag åter igen lyssnat igenom skivan från pärm till pärm. Dessvärre kvarstår intrycken. Det är betydligt tråkigare än skivorna dessförinnan. Å andra sidan, kan man inte riktigt hacka på resultatet. Det är ändå Ancient vi snackar om. Vårt band.

Tack för kaffet och på återseende.

/Hatpastorn & Heidenhammer

This entry was posted on 3 oktober, 2016 at 7:19 e m and is filed under Ancientmånaden. You can follow any responses to this entry through the RSS 2.0 feed. You can leave a response, or trackback from your own site.