Tjena!

Nu har säsongen kickat igång för mig med 3 stafetter och en tuff helg nere i Blekinge med Swedish Leauge. Den första omgången av Swedish Leauge blev riktigt tufft. På långdistansen sprang jag nästa en halvmara och nästa sådant lopp väntar redan på söndag.

Tre stafetter har det också blivit. Smygpremiär blev det på Måsenstafetten där jag sprang  första sträckan i ett kombilag med Kolmården. Kul att jag fick chansen att testa en sträcka som jag inte så ofta springer. Det gick verkligen fort på första och vi kunde nästan matcha de allra bästa på sista sträckan. Jag genomförde loppet bra, sprang taktiskt och kunde komma in i täten och skicka över stafettpinnen till Sara och sedan Märta.

Därefter blev det Västkuststafetten och nu senast Stigtomta under Påsken. Stigtomta var jag riktigt pepp på, hemmaterräng och allt. Tyvärr blev det snö vilket gjorde orienteringen lättare, farten lite långsammare men skogen vackrare. Jag sprang sista i gmok2 och fick gå ut samtidigt som två snabba juniorer från Kåre och IKHP. Det blev riktigt bra stafettkänsla då vi hade sällskap stora delar av banan och spänningen steg inom mig på väg mot varvningen. Även om jag visste att vi var en bit efter så kändes det som det var vi som var tätklungan. Vid varvningen fick jag chansen att vända mig om och se hur många det var kvar i vår lilla grupp. Nu var det bara jag och IKHP, det här skulle bli spurt. Vem som skulle ta hem spurten? Det blev också klart där i varvningen. Några av mina bästa supportrar var där; Sara, Pappa och Zsolt. När jag är på väg ut från varvningen, redan inne i skogen, hör jag ett högt och tydligt hejarop ”Anna, du tar henne i spurten”. Ja då blev det bestämd att så kommer det ju bli. Fylld av självförtroende kunde jag springa mot de sista kontrollerna. Att spurta om en 15e plats gav lika mycket adrenalin som en fight om en pallplats. Det gäller att ta chansen och öva alla tillfällen som ges. Det blev en väldig nyttig och positiv upplevelse att stoppa i bagaget. Det är ju så, det blir precis vad man gör det. Såklart blir det också speciellt när min familj är där och hejar. Det är så skönt att de alltid tror på en, hejar på och peppar samtidigt som det i slutändan är strunt samma om man vann den där spurten eller inte, jag är lika omtyckt för det 🙂

Mina klubbkompisar fortsatte helgen med Kolmårdsdubbeln. Tävlingarna gick på mina favoritträningsmarker så jag nöjde mig med förlöpning, öppna banor och bli nostalgisk med en 98-åring. Jag blev inbjuden på 100års kalas, jag ser redan fram emot detta! Orientering är en väldig fin sport där unga och gamla kan samsas på samma arena. Och där du som supporters inte bara kommer för att heja utan lika väl kan komma för att känna den goa stämningen. 🙂

Jönköping och sedan 10mila nästa nu! woho!!