Juliette föddes i början av 1900-talet i Blekinge, i en syskonskara med nio barn. Hon är inte en släkting till mig men hennes öde är så gripande och jag vill gärna berätta om henne.

Vid 1900-talets början var det naturligt för en flicka att arbeta som piga hos familjer och att ha siktet inställt på äktenskap och en egen familj, men Juliette var inte som alla andra. Hon var fri för sin tid och vägrade att inordna sig. Hennes dröm var istället att få studera. Med en stor barnaskara fanns ingen ekonomisk möjlighet för föräldrarna att bekosta dotterns utbildning och med tiden ansågs Juliette vara alltför besvärlig och belastande för familjen.

 

Ville studera – spärrades in på mentalsjukhus

Juliette hade ett livligt intellekt och ville gå sin egen väg. Kroppsarbete och barnafödande var inte riktigt hennes ”grej”. Hon ville studera och använda ”huvudet”. Strax före dotterns 20-årsdag tog föräldrarna ett beslut som tycktes vara förnuftigt och rätt just då. Dottern sändes till Lunds hospital för sinnessjuka och hon kom sedan att leva hela sitt vuxna liv på institution.

Lunds hospital i sydvästa Skåne invigdes 1879 och hade till en början en avdelning, ”asylen”,  för de patienter som ansågs vara obotligt sjuka. I slutet av 1920-talet byggdes sjukhuset ut med flera byggnader som bland annat rymde avdelningar för barn och unga och några år senare uppkallades sjukhuset efter skyddshelgonet S:t Laurentius och fick namnet Sankt Lars sjukhus. Arbetsterapi var en central del av behandlingen på sjukhuset och patienterna skulle, i den mån de orkade, delta i produktion och självhushåll.

Det var många patienter som avled på mentalsjukhuset och de begravdes till en början på kyrkogårdar i Lund, men invånarna protesterade då de inte ville att de ”sinnessjuka” skulle gravläggas på de allmänna kyrkogårdarna. En provisorisk och anonym sjukhus-kyrkogård intill Flackarps mölla fick istället bli den sista viloplatsen för tusentals människor som avled under sin tid som patienter på hospitalet. På en enkel järnstav ristades patientnummer samt ett ”m” för man och ett ”k” för kvinna.

Arbetsterapi, långbad och sängläge 

Tillvaron på hospitalet förflöt bakom höga plank, stängda dörrar och låsta fönster i en väldigt sluten tillvaro, för både patienter och personal. För de sinnessjuka patienterna ordinerades gärna ”sänglägesbehandling” då de tvingades att ligga fastspända i sin säng dygnet runt . En annan behandlingsmetod som användes var ”långbad” där patienterna tvingades ligga i vattenfyllda badkar under flera veckor – ibland i flera månaders tid.

Ny revolutionerande behandlingsmetod 

Under 1930-talet kom en ny, revolutionerande behandlingsmetod- leukotomi (lobotomi) – som gick ut på att läkare, på kirurgisk väg, skar av viktiga nervbanor som går från pannloben, till mer djupliggande områden i hjärnan som är centrum för känslolivet. Operationen, som var snabb och relativt enkel utfördes med ett sylliknande instrument som fördes in i hjärnan via ögats tårkanaler. Målet med operationen var att lindra patienternas svåra oro och ångest till glädje för omgivningen och dem själva: ”Oroliga och bråkiga patienter blir lugna, snälla och beskedliga till stor glädje både för sig själva och för omgivningen” (Svenska dagbladet 1947-06-07).  Egas Moniz som utvecklat lobotomi som behandlingsmetod fick Nobelpris i medicin 1949.

Men det var många patienter som dog till följd av ingreppet. Och de flesta som överlevde blev apatiska och personlighetsförändrade. I Sverige utfördes 4 500 sådana operationer på utvalda patienter och en av dem var Juliette från Blekinge.

”De fattigas borg”

Juliettes dröm hade en gång varit att studera. Istället blev hon inspärrad på mentalsjukhus och utsattes för lobotomi. Hennes tidigare så fria och livliga intellekt, liksom hennes drömmar var nu borta samt förmågan att ta beslut rörande sitt eget liv. Hon placerades på ”de fattigas borg”, Strandgården  i Karlskrona där hon avled, ogift och utan barn i slutet av 1980-talet. De små ekonomiska tillgångar hon hade testamenterade hon till sina syskon.