Nu ska det handla om en tråkig gubbe som höll i en skyddsombudsutbildning, en gång för många år sedan. Gubben hade en otrolig släpande och sövande röst och malde på i ett och samma tonläge. Han pratade dessutom oerhört långsamt och det hela handlade om skyddsarbete för skyddsombud, relativt intressant i normala fall, men nu så tråkigt att man nästan ville springa ut skrikande i vild panik. Vi visste redan vid ankomsten vad som väntade oss (vi hade ju råkat ut för gubben tidigare), men är man på utbildning på extern ort, vill man ju också få ut något positivt av det hela. Men, det sket sig i kubik…
Vi var väl ca tio personer i ett rum och syrebristen i kombination med den tråkiga gubben som presenterar ett seriöst ämne på ett så pass tråkigt vis att ett flyktbeteende genast aktiverades hos alla närvarande. Några bensträckarpauser existerade inte och efter en stund hördes diverse underliga ljud från bänkgrannarna.
Det visade sig att 70-80% av deltagarna hade somnat av tristess, varav en del till och med snarkade helt obekymrat, medan tråkgubben fortsatte mala på med sitt lågfrekventa och nyansfria prat. Hade det funnits tapeter på väggarna, skulle de ha krullat sig i ren desperation, det är jag säker på.
Men vad gör tråkgubben när han ser att 70-80% av kursdeltagarna sitter och sover i varierande grad i sina bänkar, jo han fokuserar på de 2-3 personer som ännu inte hade somnat, men som önskade att de hade gjort det. Han brydde sig inte om att folk sov, utan malde istället på för de stackarna som ännu var vakna. Jag tillhörde tyvärr till en av de vakna, även om tristessen och tråkighetsfaktorn, i kombination med syrebristen tärde svårt på både koncentration och humör. Paniken stegrade sig i bröstet och ångesten riste i hela kroppen.
Men nu står alltså tråkgubben och har ögonkontakt med mig minst 50 % av tiden, samtidigt som nästan hela salen sitter och sover helt ogenerat. Jag känner ångesten stegra sig i mitt bröst, samtidigt som tråkgubben mumlade på, likt en lågfrekvent motor, hela tiden. Tråkgubben och hans presentation lockade fram grov ångest, panikkänslor, självmordstankar och ett starkt flyktbeteende hos alla som inte hade somnat, eller svimmat av syrebrist…
Kommer inte ihåg hur det hela slutade, men till slut blev det i alla fall en kaffepaus och alla piggnade till efter både sömn och kaffe. Jag har för mig att tråkgubben även löstes av och det kom in någon annan efter pausen, vilket naturligtvis gjorde att resten av dagen blev betydligt behagligare för oss alla. Någon tråkigare person fick man leta efter. Jag är övertygad om att det skulle räcka med 30 minuters samtalsterapi mellan tråkgubben och en deprimerad person för att det skulle sluta riktigt illa. Folk hade säkert hoppat ut genom fönstret eller kastat sig ned för trapporna i ren desperation, bara efter några ord. Tråkgubben var hemsk, alla kategorier.
En annan gång, fast många år senare var jag på en heldags elutbildning med mina dåvarande arbetskollegor. Nu skulle jag råka ut för en ny tråkmåns. Gubben var så exalterad av ämnet så han gick i spinn och grottade ner sig i detaljer på en absurd komplicerad nivå. Alla närvarande tyckte att gubben var jobbigt tjatig och han kom hela tiden ifrån ämnet genom mängder av ointressanta och irrelevanta sidospår, som i sin tur förryckte tidsschemat, vilket gjorde att han sedan måste prata i kapp. Givetvis rök all bensträckare och kaffepauser på kuppen. Syrebristen och tristessen ansatte oss dessutom med full kraft och insikten om en heldag med denna gubbe, drog igång ångesten på allvar. När gubben väl kom i kapp tidsschemat skulle han genast berätta om något nytt jätteintressant, som han själv tyckte, istället. Men ingen annan begrepp dock vad han svamlade om, eller orkade ens bry sig.
Vid dessa tillfällen kunde gubben hetsa upp sig i den milda grad, att han satte i halsen, och börja hosta, samtidigt som han fortsatte att prata. Obegripligt var bara förnamnet. Paniken, syrebristen, träsmaken och tristessen gjorde att merparten av de närvarande skrek högt av missnöje när gubben återigen försökte dra in en kaffepaus. Närmare ett myteri går inte att komma.
Gubben hade ånyo hamnat på ett ointressant (och totalt obegripligt) sidospår, samtidigt som han satte i halsen hela tiden. Men nu hade vi fått nog.
Missnöjet låg som en blöt filt över hela salen, och till och med gubben förstod att nu var måttet rågat. Resten av dagen blev det därför normala pauser, dock oftast efter påpekande från någon irriterad deltagare. Efter 6-7 timmars hjärntvättande, kändes hjärnan som en tvättsvamp. Jag tror att de flesta stängde av både hörsel och hjärna efter några timmar, för ingen orkade med detta spektakel som endast lockade fram en massa negativa och mörka tankar Tack och lov blev det lite praktiska övningar på eftermiddagen, vilket givetvis underlättade.
Efter denna dag var allt som gigantiskt minneslucka i kombination med en molande huvudvärk, men nästan ingenting av dagen utbildning hade fastnat, pga denna pratkvarn. Han var inte lika monoton som den tidigare talaren, men bortsett från sina konstanta hostattacker, låg han inte långt efter i tråkighetspoäng. När man blir upphetsad av sitt eget resonemang, där man ställer frågor som man sedan själv besvarar, och där dialogen med alla övriga endast ändar i en aldrig sinande monolog med stor ångestpotential.
Dessa två katastrofer till talare/kursledare lyckades med konstycket att få folk att stänga sina öron, istället för att ta till sig budskapet och informationen. Vill man lära ut något, måste man också ha någon form av karisma och intressant personlighet. När man är lika intressant som en hemorrojdattack i kombination med nageltrång och ett gallstensanfall, då har man tappat åhörarna för länge sedan. Har man egenskaper som kan driva folk till självmord, bara genom att prata till dem, kanske man skulle syssla med något annat.
Man måste bjuda på sig själv, ha humor och vara lyhörda. Egenskaper som både dessa personer saknade…
Den Skogstokiga Bloggen 