Det var en gång ett Eurocon. Tack vare det och Sara på Glorybox hade jag hört talas om The quantum thief av Hannu Rajaniemi. På SF-bokhandelns signering fick jag lyssna på Rajaniemis prat om boken och fick den signerad. På Eurocon kunde jag sedan lyssna mer på honom i diverse paneler.
Hannu Rajaniemi skriver ganska tung science fiction och serien ska fortsättas med minst två böcker till. Varje bok kommer att fokusera på ett nytt ”problem” i denna avlägsna, posthumana framtid.
MD Lachlan och Hannu Rajaniemi på SF-bokhandeln
Rajaniemi har skrivit något jag skulle klassificera som en rymdopera, en klassisk historia om två konkurrerande krafter i en avlägsen framtid. Det påminner mycket om Bruce Sterling.
Huvudpersonen är tjuven Jean Le Flambeur. Handlingen utspelar sig i Oublietten på Mars, där man lever som Nobles med en begränsad mängd Tid. Tiden tickar ner mot din död och används också som valuta. När du dör blir du en robot, en Quiet och arbetar i det tysta med stadens underhåll och diverse servicesysslor. När du arbetat tillräckligt länge som Quiet kan du åter igen få Tid som Noble bland de levande.
Vi följer tjuven och en rymdkapten med ett uppdrag och ett fantastisk skepp vid namn Perhonen samt en detektiv i Oublietten vid namn Isidore.
Handlingen viker sig kring sig själv och förvirrar läsaren på ett bekvämt sätt, precis som bra science fiction ska göra.
Håller du huvudet på skaft så hänger du med på en underbar resa.
Jag hittar skuggor av flera andra science fiction-författare, särskilt Burce Sterling. Men även Samuel R Delany:
”A chain made from multicoloured jewels snakes around her left ankle and up her leg.”
Ur The quantum thief av Hannu Rajaniemi, s 11
Kedjorna är ett återkommande inslag i Delanys Dhalgren.
Men, det är inte riktigt lika bra som Sterling. Eller Delany. Jag saknar ett visst mått av poesi och något onåbart för att balansera den tunga teknologin och fysiken. Sterling är tung science fiction, men han lyckas ändå skriva flytande. Språker lyfter. Delany är poesins mästare även i väldigt speciella världar och här lyckas inte Rajaniemi riktigt med konsten, även om han har handlingen och tekniken i övrigt på plats.
Bokshopping Eurocon 2011-06-18
För den som är nördig går det att hitta många roliga referenser i The quantum thief. T ex sysslar man med memes, kan få rootaccess till sin egen hjärna och det finns en hel klan baserad på gamla MMORPG-spelare.
”I am root, and the body is a world-tree, an Yggdrasil.”
Ur The quantum thief av Hannu Rajaniemi, s 27”Self-destructed upon capture, like they all do, spewing Fedorovist propaganda. Almost got me with a weaponised meme.”
Ur The quantum thief av Hannu Rajaniemi, s 54
För detektivälskaren finns också en del att hämta, även om jag tycker att den delen kunde ha broderats ut mer. Isidore refererar också till Sherlock Holmes med t ex det här klassiska citatet:
”When you eliminate the impossible, whatever remains, however improbable, must be the truth.”
Ur The quantum thief av Hannu Rajaniemi, s 161 (originalet tillhör Sherlock Holmes)
Många tycker att världen är för komplicerad, att handlingen är för svår, för komplex. Förmodligen beror det mest på ovana att läsa rymdopera och tung science fiction. Det vänjer man sig vid om man läser mer.
Men hjälp på vägen kan man få av Wikipedia:
- Glossary of terms in The Quantum Thief på en.wikipedia.org
- List of characters in The Quantum Thief på en.wikipedia.org
The quantum thief kommer som sagt att följas upp med fler böcker. Den andra, The fractal prince, kommer 2012-09, men jag är osäker på om jag ska läsa den. Just nu känns inte The quantum thief som bortkastad tid, men jag kan inte heller säga att jag känner ett behov av att läsa mer.
Tidigare om Hannu Rajaniemi:
Feuerzeug - Brinner för böcker 
29 02 2012 at 9:38
Jag tycker att boken tyvärr föll lite på flera punkter, men den är ändå en riktigt bra idéroman och betydligt mer underhållande än vad jag trodde att den skulle vara när jag började läsa den.
29 02 2012 at 11:23
Fin recension! Jag gillade den (som sagt) skarpt, men så blev jag också så otroligt förtjust i hela biten med The Moving City …
En sak som jag också tilltalades av var att boken hade (i mitt tycke) så mycket charm och humor.
29 02 2012 at 12:03
Anna och Sara, det fanns väldigt mycket tänkvärt om minnen och delade upplevelser som knappt ens går att beskriva. Hela världen är intressant och handlingen är väl upplagd. Men jag saknade någon slags ogripbar charm, eller så var den bara inte av slaget som tilltalar just mig optimalt.
02 03 2012 at 14:09
”Det vänjer man sig vid om man läser mer.” Underbart motto. Vad det än gäller:-)
02 03 2012 at 14:49
elisabeth, hehe ja. Låter nästan lite banalt när du skriver det så där. Men ibland verkar folk bli avskräckta av en ny stil, även om de gillar ämnet och miljön osv. Och man vänjer sig faktiskt.
Precis som att jag oftast hör vad de growlar i metallåtar nu för tiden. ;)
02 03 2012 at 19:07
nej inte banalt. mest roligt att genremotstånd ses som så allvarligt att man måste fortsätta försöka. böcker som grönsaker liksom. nödvändiga men inte alltid kul.
03 03 2012 at 0:52
elisabeth, nä nu. Inte alltid kul? Jag motsätter mig! Är det inte kul alls så får man låta bli. Det finns för många böcker. För lite tid.
Men liiite kan man ju pressa sig. =)
03 03 2012 at 9:12
håller med om det. men en hel genre bör man inte dissa utan utforskning.
även om jag personligen faktiskt helt hoppar reseskildringar. och trasiga sanna barndomar.
07 03 2012 at 13:27
läser nu abercrombies första- men har inte fastnat helt. jag gillar Logen, där bränner det till. men det är lite splittrat. och jag är stressad så jag har svårt att läsa ordentligt..
men jag fortsätter såklart. och logen är lovande!