Kära dagbok…

1477 är sifferkoden vi brukar säga på jobbet när saker och ting tar lite tid.

Det är bra träning för mig att mitt tålamod prövas understundom. Jag kämpar varje dag med att lära mig att saker och ting tar lite tid. Ibland. Ibland kan det ta århundraden. För några dagar sen mejlade jag Fazer som äger restaurangen i huset där jag jobbar. Igår kom det svar – alltså, det dröjde inte ett århundrade, bara tre dagar. (Vi brukar säga årtalet ”1477” till varandra här på jobbet när vi tycker att saker och ting tar lång tid. Det var nämligen det året som Uppsala universitet grundades.) Det är väl OK, eller? Tre dagar svarstid, alltså. Jag ska inte gå in närmare på innehållet och synpunkter på det, men svaret jag fick talspråkigt och dessutom fick jag väl inte riktigt svar på saker och ting. Men jag hoppades inte bara på att få upp menyer på restaurangens sida på webben, jag hoppades också på att restaurangens webbplats skulle fungera. Och det gör den! Se här ==> Fazer Food & Co Segerstedt. Hurra! Att sen menyerna är behäftade med ett och annat stavfel är inte mitt problem utan Fazers. Den som har tråkigt kan alltid roa sig med att räkna hur många en hittar. Jag hittade fem. Mina övriga önskemål verkar emellertid inte kunna tillgodoses, men detta är i alla fall alltid något. För övrigt gav jag inte bara ris, jag gav ros också. Till exempel att maten är god. Så värst mycket ros var det däremot inte ett av morgonens tidiga jobbmejl, däremot. Eller rosigt var det ju på sätt och vis – taggigt. När basala saker inte fungerar kan jag gå i taket. Så ja… det blev mycket träning i morse.

En blir smart av fisk, sägs det. Gäller det även citronsura?

Ett kort men gott samtal med min högsta chef väldigt tidigt i morse kändes bra och rensande för själen. Jag är skadad av det jag har i bagaget och jag vill göra rätt, inte fel. Samtalet lyfte mig och gav mig självförtroende nog att driva på vidare med texter etc – och det gav resultat! Vissa människor är engagerade och vill att saker ska ske i rimlig och vettig tid.

I natt hade jag svårt att sova igen, men den här gången kan jag åtminstone skylla på att det var fullmåne. Fast jag funderade också över om jag ska be att få bli fråntagen ett dåligt samvete bland arbetsuppgifterna. Självinsikten säger att jag inte gör bra ifrån mig där. Nåt beslut om detta tog jag inte under dagen, jag får tänka lite till. En blir smart av fisk, sägs det, så jag åt firre från Feiroz till lunch och fortsatte att tänka. Sen klarade jag eftermiddagen som bland annat innebar produktion av nyhetsbrev.

När det gäller krämpor har illamåendet blivit bättre, men nu har jag fått ont i vänsterfoten, på ovansidan, åt utsidan till. Det känns som om det ligger en nerv i kläm och det värkte rätt rejält i natt. Detta bidrog säkert till nattens sömnsvårigheter. Jämna plågor, med andra ord.

∼ ♦ ∼

Hemma i Slummen i New Village väntade ett avlååångt paket. Jag trodde att det skulle innehålla två böcker, men där låg bara en. Nåja, den som väntar på nåt gott… Ibland tar det ju lite tid att få det hela. Förhoppningsvis kommer de två första delarna av Anne-Marie Schjetleins tre deckare snart så att jag kan läsa och recensera i ordningsföljd. Innehållet var likväl spännande!

Ett avlååångt paket…

…med spännande innehåll.

Min torsdagskväll ska jag ägna åt lite spabehandling av självet eller i vart fall duscha och tvätta håret. Klockan 21 ska jag trilla ner i bästefåtöljen och se det tredje avsnittet av Loch Ness på TV4. Men innan dess ska jag nog skördepartaja – eller i vart fall skörda. De flesta av tomaterna på plantan jag fick av Annas snälla mamma är många och mogna! För dig som inte har sett dem på Instagram, varsågod!

Många tomater är röda…

…och tynger ner plantan i klasar.

Andra är inte helt mogna än.

∼ ♦ ∼

Livet är kort.