Jag vaknade kl8 i morse och upptäckte att det inte fanns någon ström i huset. Det var magiskt vackert ute så jag svepte in mig ullkappan, tog kameran och gick en lång promenad i byn för att spana in läget. Det var mörkt i alla hus men solen smög sig sakta fram som ett glödande klot på den öppna himlen. Så långt som solen förmår den här tiden på året. Så andäktigt att få gå omkring i detta.

När jag kom in var jag rejält hungrig och huset en aning svalare. Jag gjorde upp brasa i både järnspisen och kakelugnen. Känner mig rik en dag som denna, att ha ved som värmekälla är verkligen en trygghet! Kan vara bra att få känna på det. Kokkaffe och en massa ljus. Fikarester från nyår. Mitt i allt detta fick jag plötsligt äntligen ro till att läsa. Jag som har haft så svårt för det en längre period. Begränsningar kan verkligen skapa utrymme för kreativitet. Strömmen kom tillbaka nu i skymningsljuset så jag hann precis städa igenom en hylla också som jag typ tänkt i en evighet. Nu är det mörkt ute men ljust härinne istället, solen har för länge sedan lagt sig medan vi vankar runt i våra små glittrande tindrande hem. Tack för ljuset!