Om 1960-talets svenska rasdiskussionen och dess kopplingar till Motala
I mitt måhända alltför megalomaniska försök att kartlägga, dokumentera, tematisera och redogöra för hela den svenska offentliga diskussionen om ras sådan den tog sig uttryck i samtliga svenska tidningar och tidskrifter under perioden 1947-77 tror jag mig nu bl a ha hittat den första tryckta svenskspråkiga texten som kritiserade specifikt svenska rasstereotyper i form av en insändare i Expressen från 1962 som vädjade till Marabou att ändra namn och bild på kolaprodukten ”N-gg-r” liksom det första åtminstone tryckta/bevarade spåret av ett försök att formulera föreställningen om Sverige, svenskarna och svenskheten som stående utanför allt vad ras och kolonialism heter och som idag kallas den svenska exceptionalismen i form av en insändare i Aftonbladet från 1964 som kritiserade ett tv-inslag men också flera kopplingar till min egen hemstad Motala.
Anarkisten Inge Oscarsson från Motala, som f ö ska vara bror till skådespelaren Per Oscarsson, dyker exempelvis upp i mitt insamlade material och empiriska underlag (ca 10 500 A4-sidor med texter hämtade från svenska tidningar och tidskrifter) som den som sannolikt var den förste att organisera ett möte med icke-vita invandrare i Sverige. Detta skedde i mars 1957 i form av ett diskussionsmöte på dåvarande Stockholms högskola som Oscarsson och hans organisation Världsmedborgarrörelsen stod bakom och som handlade om det då pågående Algerietkriget. På mötet deltog 30-40 araber liksom dussintals afrikaner, kineser och indier” och 110-120 svenska studenter och mötet uppmärksammades i pressen då fem nazister även dök upp och störde mötet.
Senare skulle Oscarsson också figurera i samband med fallet med den nigerianske studenten Anthony Engurube, som i september 1968 stod inför rätta i dåvarande Stockholms rådhusrätt åtalad för att bland annat ha hotat två poliser och för att ha misshandlat en vit svensk student i samband med Kårhusockupationen i maj samma år liksom för att ha angripit en vit svensk man i samband med en demonstration på Sergels torg som hade kallat denne för ”N-jävel”.
Rättegången blev mycket uppmärksammad på sin tid och Engurube fick stöd av dåtidens studenter i Stockholm och inte minst av just Inge Oscarsson, som bl a rapporterade om Engurubes fall i den engelska anarkistiska veckotidningen Freedom. Engurube själv menade att åtalspunkterna handlade om en ”rasistisk förföljelse” mot honom och han anklagade polisen för övervåld, vilket gör detta rättsfall till det första någonsin i Sverige när en icke-vit person anklagade polisen och rättsväsendet för rasism.
Ännu en Motala-anknytning hittas i journalisten och författaren Evert Kumm, som 1961 var den som initierade 1960-talets stora adoptionsdebatt genom att i Expressen attackera Medicinalstyrelsen för att förestå ”rasvidskepelser” i adoptionsfrågan. Kumm var på 1950-talet chefredaktör för socialdemokratiska Motala-Posten, som min egen farfar prenumererade på, och ända fram tills tidningen lades ned och han var bosatt i Motala under större delen av detta årtionde där hans son journalisten och författaren Björn Kumm delvis kom att växa upp, som senare i livet bl a blev skribent för syndikalistiska Arbetaren.
Evert Kumm kom senare även att engagera sig djupt i frågan om de svenska romernas situation som han betecknade som en ”svensk raskonflikt” i sin skrift ”Zigenare och vanliga svenskar” från 1965 och han var även nära vän med Sveriges förste professor i japanska och lärare i koreanska Seung-bog Cho och under en tid ordförande för den svenska pro-nordkoreanska solidaritetsföreningen Svensk-koreanska föreningen.
Slutligen upptäckte jag senast idag att den på sin tid mycket kända psykologen, läraren och skribenten mm Anna-Lisa Kälvesten från Motala, nära medarbetare till Gustav ”Skå-Gustav” Jonsson och Sveriges antagligen första kvinnliga psykolog och den som tillsammans med ”Skå-Gustav” stod bakom den berömda studien om 222 Stockholmspojkar, också hon var aktiv i både adoptionsdebatten och i den allmänna svenska diskussionen om ras och svenskhet på 1960-talet.
Kälvesten var möjligen den allra första som formulerade ett embryo till idén att Sverige hade ett slags rasligt ”manifest destiny” och att svenskarna skulle ta på sig rollen att bli västvärldens föredöme i det som på den tiden kallades rasfrågorna. År 1963 skrev Kälvesten i Kooperativa förbundets dåvarande veckotidning Vi att Sverige måste gå i bräschen i västvärlden för att en gång för alla bryta med de så kallade ”rasfördomarna” och därmed bli det stora föregångs- och framtidslandet i Väst ifråga om ras på samma sätt som Sverige hade blivit det vad gällde att ha löst det som tidigare kallades arbetarfrågan:
”Vi får ibland studiebesök från de ledande demokratiska nationerna som vill se hur vi burit oss åt för att bringa ned den sociala konflikten arbetsgivare-arbetare till ett minimum. Vore det inte något att sträva efter att i en framtid få ta emot liknande studiedelegationer med ärendet att se hur vi klarade problemet att ta emot några färgade barn utan att bli inflammerade av rasfördomar. Så liten som världen börjar bli behövs det att någon av de vita nationerna går i spetsen.”
Denna idé om Sverige, svenskarna och svenskheten som Västs och i förlängningen arten homo sapiens och planeten Tellus förtrupp, spjutspets, avantgarde och föregångare i allt vad rasfrågor heter som Kälvesten möjligen var först med att skissa på, skulle därefter komma att slå igenom med full kraft under adoptionsdebatten liksom i relation till invandringen och den därpå följande integrationsfrågan och från och med 1975 skulle världens mest progressiva samhällsbygge vad gäller synen på och politiken gentemot invandrare och minoriteter slutligen komma att sjösättas för att sedan på 1980- och 90-talen, och än mer på 2000- och 2010-talen, utmynna i världens första och hittills enda antirasistiska statsbildning på jorden.
Tobias Hübinette 
En kommentar