Sjukdomen går som en stafett. När jag känner att luftrören börjar rensas, även om en svår hosta slår till emellanåt som aldrig lyckas slita upp det där slemmet vilket åker jojo mellan lungorna, ja, då börjar hustrun slokna. Hemkommen på tisdagen är hon definitivt inte kry, natten blir en mara och onsdagsmorgonen är febern glödande. Men ett hastigt besök på vårdcentralen fastställer att hon åtminstone klarat sig från den fruktade lunginflammationen och får nöja sig med diagnosticerad bronkit, hostmedicin och Alvedon.

Därmed blir det ombytta roller; jag får vårda min kära, vilket är lätt gjort eftersom hon sover mest. Men då rastlösheten sätter in bestämmer jag mig för solen och någon aktivitet. Jag har missat all träning under mer än en vecka och vill ut.

Tar därför cykeln; först till Erikshjälpen vid Högsbo, stannar en kort stund och scannar av. Hittar ingenting av värde för mig, noterar de sällskap som brukar gästa stället; ett äldre par, som även frekventerar Reningsborg, och ett tjejgäng där en av kvinnorna har med sig sitt lilla barn. De sistnämnda fyndar rejält, eller har fest i provhytterna.

Jag tar mig vidare till Reningsborg, några kilometer söder om Högsbo, på väg mot Näset. Det är där som jag har gjort rejäla fynd i form av bland annat Burberryrocken för knappt 500 kronor, något som får räknas som en spottstyver i sammanhanget. Det var där jag också hittade två Tigerkavajer, 150 kronor vardera.

Nu hänger där två till – en grå och en mörkt blå, kritstrecksrandig – samt en Paul Smithskjorta. Kavajerna tingar åter 150 kronor vardera, skjorta 85 kronor, precis som ett par Dr Martenskängor i tyg med mönster som utspilld akvarell.

Jag provar och testar, känner att kavajerna har för långa ärmar och att kavajkvoten är fylld. Skjortan är okej, sitter bra, men har inte Det. Kängorna är coola, men smiter åter för mycket över lästen, Jag står över, sätter mig på cykeln och far vidare nordost, mot Frölunda torg, förbi och till Stadsmissionen.

Med hopp om en sommar – Oscar Jacobsonkavaj i bomull, unconstructed, 120 kronor. Foto: KAI MARTIN

Där hittar jag omedelbart en sommarkavaj till min äldste son, en Oscar Jacobson, lätt och ledig, men inte utan stil och en cool känsla. Den är i bomull, så kallad unconstructed, det vill säga inget foder och inga vadderingar. Den sitter dessvärre som en smäck på mig och kommer därför inte passa sonen, som drar en storlek mindre än sin välväxte och välmående pappa.

Så 120 kronor fattigare, men en kavaj rikare, cyklar jag vidare, förbi Grimmered mot Sandarna och Triumglass för en strut i solen. Tar mig vidare mot Attentatbasisten Crippas kafé vid Kustens torg i Majorna, ett ställe jag snart ska skriva mer om.

Han är naturligtvis inte där, men hans döttrar sköter ruljansen; så kan också en slipsten dras.