Min mamma gav mig kärlek de första åren. Mycket kärlek. Det har jag fått mig berättat och det tror jag ändå är grunden till att jag inte helt har tappat allt. Det är då för mig än mer oförklarligt att det gick som det gick med min mor, men jag vet ju idag att droger totalt kan förvränga huvudet på en om de används i alltför stora doser och alltför länge.

Jag sov ibland hos min mamma även när jag blev lite äldre. Speciellt när inte pappa var där. Det var en trygghet för mig och så höll jag nog på så länge vi var en familj. Tills allt bara krackelerade. Minns inte hur gammal jag var när det var slut och över, men kanske en 10-11 år…

Efter det sov jag själv länge. Vågade inte närma mig någon eller några när jag växte upp. Somnade själv och vaknade själv ända upp i 25-årsåldern då jag träffade A. Som med så mycket annat förändrade hon mitt liv totalt. Att sova med henne var svårt i början och det tog nog ett tag innan jag helt kunde slappna av och tycka att det var bekvämt fullt ut. Att somna i ens armar eller tätt omslingrade var väldigt svårt i början.

Idag när jag tänker tillbaka på hur det var saknar jag det oerhört ibland. Att få somna med någon och vakna med någon. För det blev ju efter en tid så mysigt och en stor trygghet för mig att sova tillsammans. Under många år tills det kraschade 2007. Nu har det gått snart fem år och ibland är det väldigt jobbigt detta, att inte ha någon att krama om och somna tillsammans med. Någon att ha vid sin sida och vakna upp med.

Igår när jag skulle gå och sova kom den känslan över mig ordentligt. Stora svarta tankar sköljde över mig och jag kände mig så liten och otrygg. Jag som tidigare, innan jag träffade A, bara kunde sova själv, nu känner precis tvärtom och längtar så efter hud och närhet. Att sova ensam kanske för många inte är någon stor sak, men för mig har det blivit det, åtminstone i perioder. Det känns oerhört tufft att liksom aldrig våga ta steget igen. Som jag gjorde med A.

Men det är ungefär som med relationer. Ibland kan jag längta oerhört för att i nästa sekund känna känslan av skräcken att återigen låta en människa komma nära inpå mig igen. Så två oerhört paradoxala känslor tär inom mig på ett sätt som är svårt att beskriva. Att sova ensam är ingen vanesak för mig numera. I alla fall inte efter fem år, för längtan och drömmen återkommer gång efter annan.

Men jag försöker se det positivt trots allt. Jag har åtminstone inte sovit ensam i hela mitt liv. Jag har fått känna på den härliga känsla det är att dela säng med någon annan människa. Vissa får aldrig uppleva detta eller kanske i väldigt korta perioder.