Du kan ta dig genom allt om du står kvar i idag.
Nej, Om du stå kvar i nuet.

Det är idag jag lever. Nu. Inte i det som var, inte i det som kanske kommer, inte i det jag önskar var eller inte var. I det som är. Och hur jävligt det än är, så är det bara nu jag vet att jag har, och bara nuet jag kan förhålla mig till.
Det är inte alltid lätt, och inte alltid det jag önskar, men jag kan bara leva i nuet. Det är det enda jag säkert vet något om.
Låter det hippieigt? Förenklat? Tro mig, det är inte enkelt. Bara det enda sättet jag kan leva på. Aktivt leva.

Det har inte alltid varit så. Närvaro, härvaro, har inte alltid varit naturligt för mig. En kombination av uppväxt (man lär av sin omgivning som liten), sjukdom och ett samhälle där närvaro inte är en grundvärdering, även om medveten närvaro idag är mycket mer utbrett. Men jag lärde mig. Lär mig, även om närvaro faller sig ganska naturligt för mig. Tankarna är rörliga och vill vara överallt, hjärnan vill gå runt i gamla spår och leta faror, men jag tar mig tillbaka till det enda som kan räknas: nu. Till vad jag upplever. Till det jag är och gör. Till det som ligger just framför mig.

Det är inte alltid angenämt och trevligt att vara närvarande i det som är, för ibland gör livet ont, ibland gör allt rent fysiskt ont. Ju värre nuet varit, ju sämre jag mått, ju mer depression, ångest, smärta eller traumareaktioner dragit i mig, desto viktigare har det varit att hålla mig i nuet. Och att i nuet inte sjunka ner i smärtan, inte rusa åstad i panikångest och rädsla, inte fly, inte gå vilse. Inte låta mörkret omfamna mig. För mig är det enda sättet att bryta det att gå över till det som förankrar mig i ögonblicket: sinnena. Vad upplever jag? Upplevelsen finns bara nu. Rikta sinnena mot det som är och vara där. Utåt eller inåt. Men riktar jag sinnena utåt hittar jag en plats mitt i allt. Ett här, nu. Där kan jag vara.

Ju mindre energi jag har, desto viktigare blir det också att vara idag, nu, för att lägga kraften på det som behöver göras, det som ligger framför mig. Gärna praktiskt och enkelt, om jag inte orkar tänka. De enkla sysslorna har ett stort värde. Men det är också så att mina förpliktelser är nu, de finns nu. Idag. Även om jag planerar för imorgon, så gör jag planeringen idag. Och med låg energi är planering viktigt, och att göra det jag har att göra idag, för skjuter jag på det tar det

Kan jag ta mig genom allt om jag gör så? Klarar jag allt en dag – en timme, en minut – i taget? Jag vet inte. Jag tar mig väl genom allt tills jag inte gör det. Klarar allt tills jag inte gör det. Tills det är stopp. En dag tar det stopp. Tills dess är jag i idag. I ett ständigt pågående nu.

Det här var del 17 av Regina Bretts 50 livsläxor.