Jag simmar runt i livet, bröstsim med hög svansföring och djupdykning i minnets bank.
Vardag igen och det behöver jag efter helgens kalas som avslutades på söndagen med besök hos mamma, klart hon skulle ha en tårtbit till kaffet.
Här har inte hänt något upplyftande, kroppen är hopplöst värkande och jag vill helst lägga mig i soffan och inte röra mig ett dugg. Men tvättat har jag gjort och bakat ett grövre matbröd, idag samlade jag ihop kroppskrället och tog mig till träningen. Höll på att missa pensionärsbussen som så vänligt stannar för mig på trottoaren en bra bit från hållplatsen. På tal om ”busshållplatsen” själva ordet, har ni hört hur många som säger busshållSplatsen när de pratar?
Kände mig så nöjd idag när jag medvetet långsamt jobbade mig genom maskinparken på gymet, min kropp, i min takt, klart det är jobbigt att vara otränad och ha ont. Men det var väl sjutton om jag inte blir starkare och med tur piggare om jag står ut med träningen, maskinerna gillar jag verkligen, värre är det med min kropps reaktioner. Förra gången höll jag på att svimma, denna gång var det gungigt, men blev bättre varefter. Om tre träningar får jag köpa ett gymkort och sköta mig själv, det ser jag fram emot, men samtidigt är det då det börjar på riktigt, att inte släppa taget, ta sig dit.
Min hjärna tänker i en lång loooop som visar på att jag är på fel sida om staketet, den sluttande delen av livet. Jag funderar på om jag någonsin kommer känna mig fysiskt stark och pigg, något som håller i sig, så att jag kan leva lite mer som före Milleniumskiftet, det var då kroppen fick fnatt. Fan rent ut sagt så jag har kämpat, läste igår en av mina egna böcker, de min man lät trycka upp av alla mina texter här inne sedan 2007. Tankar genom åren utvecklas, språket och insikter kommer inte alltid lätt, men det händer en hel del.
Jag är så glad över att jag kan läsa om mig själv och det liv som jag har levt. Det låter säkert enormt egoistiskt, men är en lisa för själen att se sig själv. Texter, tankar syns så tydligt när jag läser tillbaka i tiden, det är ju inte bara rosenrött där i mitt varande. Jag misslyckas, ett steg fram två bak, jag tar sats igen och kommer ibland vidare. Särskrivning är ju hopplöst att se, men det har blivit bättre, jag skriver av både lust, nöje och som terapi. Klart jag ser de röda trådarna som jag aldrig lyckas kapa av, detta tjatande om hälsan, icke befintliga konditionen, provtagningarna som aldrig kommer att försvinna. Så tråkigt att klockorna stannar, men jag har väl mer behov av att lufta detta än jag har insett.
Osvenskt klappar jag mig själv på axeln uppskattande över den humor jag hittar i mina texter, tack och lov för humor. Hur klarar sig folk som inte är humoristiska, jag tror inte jag hade levt utan sjuk humor, speciellt när jag blev allvarligt sjuk. Man ska inte ta sig själv på så stort allvar, då brukar det mesta lösa sig.
Livsglimtar 
Med humor tar man sig igenom mycket. Hade man inte kunnat skratta hade inget kämpande i världen varit värt det. Det är dom starka som orkar kämpa och du är stark!
Utan humor inget liv. 🙂
Det här att vara stark är inte så lätt när det gäller en själv. Att vara stark för andra är en baggis jämfört med att orka det där tuffaste man kan ställas inför i livet. Vi är väl alla olika, jag brukar jämföra mig med en kork som alltid strävar uppåt. Rakt ner i svarta hålet och sen upp igen, har en flytväst av kork som jag görna slänger in till den som behöver låna.