Även den som inte närmare studerat Sokrates, Platon, Aristoteles, Diogenes, eller deras mer moderna efterträdare som Kant, Schoppenhauer, Hegel, Heidegger, Rousseau, Marx eller Milton, har på olika sätt fått sin världsbild formad av dem. Så stor var deras genomslagskraft att de i princip är omöjliga att undgå. Eftersom de så totalt dominerar den västerländska filosofiskhistoriska diskursen gör vi ibland också misstaget att tro de var ensamma på täppan. De som akademiskt intresserar sig för filosofi och vårt historiska arv kommer åtminstone i kontakt med Konfucius som är en något märklig latinisering av kinesiskans Kong Fuzi (孔夫子) som närmast är ”Mäster Kong”. Få tänker på att han föregick Sokrates med 80 år. Sokrates födelse anges till ungefär 470 f.Kr, medan Konfucius kom till världen den 28 september 551 f.Kr.

Lägg märke till skillnaden i exakthet. Det är förvisso inget som man skall dra några större växlar på, men det belyser ändå att för mer än 2 500 år sedan hade kineserna en fullt fungerande kalender och en organiserad mantalsskrivning. Det hade inte våra stora föregångare grekerna. Samtidigt är det inte ointressant att två stora tänkare som grubblar över samhället och dess organisering uppstår så pass nära varandra i tid och i de storslagna kulturer som då existerade. Uppenbarligen finns det någon form av utvecklingstendens i Homo Sapiens intellektuella kapacitet som gör att likartade frågor ställs på var sin sida av jordklotet, ändå forskas det inte i detta fenomen. Filosofi är grekiska för ”kärleken till kunskap” och hade Demosthenes fått klart för sig hur det såg ut på europeiska universitets institutioner för filosofi hade han sannolikt hött med pekfingret och mumlat hybris, detta är hybris.

För i universitetsvärldens akademiskt upphöjda kretsar är filosofi att likställa med de grekiska klassikerna, och historia är avgränsat till Europas historia, ibland med utsvävningar åt det amerikanska. Förekommer Asien, Afrika eller Latin-Amerika är det som objekt för europeisk expansion, inte som egna subjekt. Den som händelsevis intresserar sig för Konfucius hänvisas till institutioner för sinitiska språk. I holländska Leiden ligger Europas finaste universitet när det gäller studier kring Asien. Nyligen utannonserades en professur i förmedeltidens historia. En synnerligen intressant period i Kinas och Japans historia, men den var naturligtvis reserverad för Europas förmedeltid. Även i Leiden, som har fantastiska samlingar med erkänt skickliga bibliotekarier som behärskar såväl japanska som kinesiska till sitt förfogande, sitter man fast i gammalt förlegat tänkande om vad som är historia och filosofi.

Att människan inledningsvis primärt intresserar sig för den egna kultursfären är inget att yvas över, det är trots allt endast den hon är bekant med. Men att efter snart 700 år av studier – i en tid då vi på mindre än tio timmar kan befinna oss på andra sidan jordklotet – fortfarande sitter fast i denna introspektiva dypöl är ett akademiskt fattigdomsbevis. De historiska och filosofiska institutionernas konstruktion vid universiteten är en garanti för att just det bestående skall bestå. Låt mig ge ett konkret exempel på de problem man konfronteras med vid universitet ifall man vill försöka ändra på sakernas tillstånd.

När Sverige blev medlem i EU rasade antalet studenter på institutioner som bedrev studier i språk från EUs medlemsstater. Varför läsa det i Sverige när plötsligt möjlighet gavs att åka ut i Europa och göra det på plats? Institutioner stod halvtomma, paniken spred sig. På Lunds universitet, där jag har vissa insikter, var vid den här tiden institutionerna för östasiatiska och semitiska språk utlokaliserade till Sparta, ett minnesmärke till neobrutalistisk DDR arkitektur. De låg i tassemarkerna och andra språkinstitutioner refererade till dem som ”teckentolkare”, ett bevis om något på rådande hybris. Nämligen den intuitiva reflexen att förnedra något man inte själv behärskar. Men plötsligt nåddes man också av insikten att dessa institutioners studenter inte hade samma rörlighetsindex som övriga språkstudenter. De kunde inte på samma sätt packa kappsäcken och ge sig av till Shanghai, Jerusalem, Kairo eller Nagoya för att läsa sina valda språk såsom studenter av engelska, franska, tyska eller italienska.

Institutionerna skulle sammanföras till ett stort gemensamt akademiskt centrum, idag benämnt SOL eller Språk och Litteraturcentrum. Här gavs nu en unik möjlighet att exempelvis införa studier i komparativ grammatik, eller exempelvis fonemens utveckling, men egentligen vill de gamla etablerade institutionerna i europeiska språk att allt skulle förbli som tidigare, förutom att man nu skulle kunna tillgodoräkna sig studieplatser från teckentolkarnas studenter. Akademiska synergieffekter uteblev, vissa administrativa stordriftsdelar framställdes som framsteg. Men den som vill veta mer om Sui eller Ming dynastin, Heian hovets administrativa utveckling, eller likheter mellan Platon och Sokrates relation i jämförelse med Konfucius och Mencius relation göre sig ej besvär. Istället måste de hitta någon form av språklig ansats till de frågor de söker svar på då historiska, klassiska och filosofiska institutioner inte kan svara upp mot deras kunskapstörst. Den metodhandledning de skulle behöva för att få insikt i hur gamla arkiv fungerade eller hur grekerna använde metaforer kan de näppeligen erhålla från en professor i kinesiska eller japanska. Visst, det finns möjligheter till delad handledning, men räkna då genast med problem i hur doktorandens resultat skall tillgodoräknas och resurser fördelas. Och vilken teckentolkare känner någon större entusiasm att dela framgångarna med dem som motarbetat dem?

Det finns en annan aspekt på detta resonemang som rimligen borde intressera historiker och klassicister. Hur såg de gamla grekernas filosofiska tankar ut i ett komparativt världsperspektiv vid tidpunkten de var aktiva? Fanns det konkreta unika inslag som rättfärdigar narrativet om den västerländska filosofin som grunden för den vita rasens framgångar? Eller finns det jämförbara synsätt mellan västerländsk och österländsk filosofi som i så fall kräver en annan förklaringsmodell för den europeiska framgångssagan? Det hänger samman med att vi inte kopplar den österländska filosofin till samhällsmässiga framsteg. I sin tur hänger det samman med den restriktiva historieskrivningen från de historiska institutionerna. Europas utforskning av världshaven är kopplad till Columbus ”upptäckt” av Amerika 1492. Men hur många känner till att amiral Zheng He mellan 1405 och 1433 utforskade Indiska oceanen med hjälp av en flotta på 300 fartyg och 30 000 man? Han angjorde hamn i såväl Jedda som Malindi på den kenyanska kusten. En upptäcktsresa helt i paritet med vad Columbus genomförde, men ändå förbigås den med total tystnad i den europeiska historieskrivningen. I mörkare stunder händer det att jag hyser tvivel på att historikerna hört talas om Mnemosyne; musernas moder och minnets gudinna.

För alla post-koloniala teoretiker borde det också finnas ett automatiskt intresse för att utvidga studie- och forskningsfältet. Konstruerade teorier i all ära, men så länge de tvingas bygga sina iakttagelser på samma gamla datamaterial som deras företrädare lär resultaten aldrig framstå som odiskutabla och hur kan man ens diskutera koloniala tendenser utan att inkorporera kinesernas definition av sig själva som Mittens Rike? De försökte, men misslyckades, kolonisera Vietnam (Dai Viet), och norra Korea (Koguryo), men gav sig aldrig på Japan. Detta säger självfallet en del om deras syn på sig själva i relation till andra folkslag, men vad vet vi om hur de rättfärdigade dessa handlingar? Européerna gjorde det utifrån en önskan att sprida kristendomen och frälsa världen genom att visa upp de egna framgångarna. Hade kineserna likartade idéer eller såg de sina handlingar helt enkelt som ett uttryck för Himlens mandat? Hur skiljer det sig i så fall från de kristnas motiveringar? Här finns uppenbarligen ett antal obesvarade frågor, och så länge studier kring Asiens filosofier och historia skall ligga under språkinstitutioner lär de förbli obesvarade.

Även om studiet av dem i Europa är begränsat har såväl konfucianismen som daoismen haft stort inflytande på idéutvecklingen i Korea och Japan. Redan före 700-talet ser vi exempel från Sol Chong i Silla på vikten av dygdiga ledare, men i inledningen av 900-talet när konfucianismen får en pånyttfödelse i Song Kina, ser vi en mer avvaktande reaktion i Koryo, det nya enade Korea. Sedan i mitten av århundradet inför Korea plötsligt de administrativa examensproven i konfucianska klassiker efter kinesiskt mönster. På 1100-talet griper koreanska generaler makten, inte olikt framväxten av bushi klassen (i populärlitteratur ofta benämnd samurajer) i Japan, främst representerad av Taira och Minamoto klanerna. Dessa militära klaner blir basen för det framväxande konfucianska systemet i Japan där utexaminering ersätts med arvsrätt. Hur kan det motiveras utifrån den konfucianska meritokratin? Handelsmännen däremot hamnade lägst på den officiella klasstegen då de ansågs livnära sig på bönderna och hantverkarna i deras anletes svett, inte helt olikt Marx teorier om arbetets mervärde. Med tiden utvecklades krigarklassen till att bli mer av en intelligentsia i slutet av 1600-talet och ur den aspekten närmade de sig således det konfucianska idealet.

Vi ser således att olika samhällssystem kunde motivera sin utveckling utifrån ett konfucianskt perspektiv, ungefär som vi fick olika samhällskonstruktioner i Europa under senmedeltid och renässansen. Däremot får vi aldrig en utveckling mot demokrati i de konfucianska samhällena. Japan gjorde förvisso en del försök kring sekelskiftet men det var huvudsakligen av kosmetisk natur. I konfucianismen är det handlingarnas dygdighet, man skulle nästan kunna tala om Thorilds aretometri utan att blygas, medan den oratoriska förmågan inte är ett oviktigt inslag i västerländsk idéutveckling. Med insikten att oratorisk förmåga med avsaknad av dygd kan leda fram till fenomen som Trump kanske vi behöver överväga ifall vi behöver vikta över till mer fördel för handlingarnas dygdighet? Under alla omständigheter skulle det knappast skada med en diskussion hur balansen kan förbättras. Då behöver vi även bjuda in akademiker som står på en fast kunskapsbas i konfucianismen och dess olika utvecklingstendenser.

För den som någonsin deltagit i en motsvarande diskussion i ett konfucianskt samhälle blir kontrasten närmast bjärt. Där finns det alltid deltagare som behärskar klassisk filosofi från Medelhavskulturerna i intensiva diskussioner om hur konfucianism, daoism, traditionell Shinto, buddism och liknande står sig mot varandra. Det är inte enbart till den västerländska filosofins fördel. För den som tagit till sig Samuel P. Huntingtons ”The Clash of Civilizations” framstår de senaste 30 åren som ett slags omvänt Korsfarartåg. Islam intar en allt mer dominerande plats i det europeiska samhället. Några välkomnar detta medan andra värjer sig med alla tillbuds stående demokratiska medel (åtminstone än så länge).

När omvandlingen inleddes togs samhällena på sängen, Sverige mer än de flesta. Anledningen var enkel, det fanns nästan ingen expertis på islam, islamism, wahabism eller jihadism. När okunnigheten är monumental kan de nya strömningarna inte bemötas. Ifall vi nu befinner oss i ett stadie där civilisationerna skall mötas i kamp mot varandra har vi då råd att göra om samma misstag gentemot konfucianism som vi gjorde mot islamism? Eller skall vi fortsatt betrakta östra Asien som kulturer med udda skriftspråk som ingen dödlig kan begripa och som vi därför behöver specialister som är teckentolkare?