歴史館

Japan förklarat ur ett historiskt perspektiv

Hogen upproret 1156 inledningen till Japans första inbördeskrig

10 kommentarer

När 1100-talet inleds har Japan utvecklat tre av varandra beroende maktcentrum, för den som kan sin historia vet att det fram tills den amerikanska konstitutionen, har varit en för mycket. Japan var på intet sätt något undantag. Makten låg hos kejsaren som både person och institution, hos Fujiwara klanen som agerade regent för honom, och hos en framväxande krigarklass som vi känner som samurajer, men som japanerna betecknade buke (武家) eller krigarhus. De senare representerades av klanerna Taira (平家) ofta kallade Heike, och Minamoto (源氏) ofta Genji, eller mera utförligt Kawachi Genji (河内源氏). År 1073 tillträder kejsare Shirakawa (白河天皇) och han var en av de mer skarpsinniga personer som innehaft Krysantemumtronen, eller Juvelsätet som det hette vid denna tid då det rörde sig om utsmyckade tatami mattor. Han abdikerade 1087 och införde i samband med detta Insei (院政) som ofta översätts till klosterstyre. När kejsaren abdikerade till förmån för sin son kejsare Horikawa (堀河天皇) tog han tonsuren och etablerade sig i ett buddisttempel. Hans titel blev då Dajo tenno (太上天皇) ofta nedkortat till Joko (上皇). Men klosterkejsaren blev även känd som Chiten no kimi (治天の君) som kan tolkas som den ”regerande statschefen”. Ett tydligt bevis på att han återtagit den politiska kontrollen ur Fujiwaras järngrepp.

Enligt krönikorna utförde Shirakawa något som får Woody Allens familjeförhållanden att framstå som en stilla västanfläkt. Han adopterade Fujiwara no Shoshi (藤原の璋子) och uppfostrade henne som sin egen. Hon lär ha varit sagolikt vacker, men klanens överhuvud, Fujiwara no Tadazane, ansåg henne olämplig som hovhustru. Shoshi som blev mer känd som Taikenmon-in hade rykte om sig att vara lättfotad (på japanska är det ”lättrumpad” 尻軽) och i sin dagbok skrev han ”hon är en märklig och olämplig gemål”. När Shirakawas son Horikawa, som tillträdde vid sju års ålder, hade tjänstgjort som kejsare i 20 år övertalades han att träda tillbaka till förmån för sin lille sonson Toba (鳥羽天皇) som han sedan gifte bort med sin adoptivdotter, efter att ha – om krönikorna (Kojidan 古示談) skall anses pålitliga – själv ha planterat sin säd i henne. Flera dagböcker från hovfolk vittnar om misstankarna och Toba själv skall ha kallat sonen för onkel, eller ojigo (叔父児) på japanska. Hans adoptivdotter var således nu svärdotter via barnbarnet men också mor till hans son Sutoku (崇徳天皇). Den främsta anledningen till att krönikorna sannolikt stämmer är att Toba och Shirakawa jämt och ständigt var i luven på varandra. Implicit att han skulle känt till att Sutoku inte var hans egen. Han sökte därför stöd hos Fujiwara för att komma åt Shirakawa, problemet för bägge sidor var att de inte hade egna militära styrkor, de var – för att använda ett modernt uttryck – outsourcade till krigarklanerna. De var begränsade till ränksmideri och förmågan att bygga upp stödjande fraktioner inom hovet.

När väl Shirakawa avled 1129 hade Toba sex år tidigare tvingats abdikera till förmån för Sutoku. Han passade därför på att etablera samma maktbas i egenskapen som klosterkejsare som hans farfar åstadkommit. 1142 lyckades han få bort Sutoku till förmån för sin andra son som tog kejsarnamnet Go-Shirakawa (後白河天皇) utav respekt för sin farfars far. Det tog inte lång tid innan far, Toba, och son, Sutoku, åter såg sig på var sin sida om skiljelinjen i hovpolitiken. I realiteten, även om de inte satte namn på det, delades de in i två fraktioner, kejsarfraktionen som stöttade sittande kejsare som de facto regent, och den andra var en regentfraktion som stöttade Fujiwara regenternas funktion som politikens utövare. Detta belyser en situation för kejsarinstitutionen som allt för ofta förbises.

Under Asuka och Nara perioderna växte kejsarinstitutionen, särskilt under de kvinnliga kejsarna, till att utåt vara av prästerlig eller religiös karaktär, medan politiken delegerades till en kronprins. Under den innevarande Heian perioden ersatte Fujiwara kronprinsens roll som den politiska grenen i hovet. Nu stod man på tröskeln till att införa shinsei (新政) eller direkt kejsarenvälde. Som vi skall se blev det kortlivat, 1185 tog det slut när Minamoto segrade i Genpei kriget, och 1192 bekräftades det när Minamoto no Yoritomo utnämndes till Seii Taishogun (征夷大将軍). Därmed var åter den politiska makten bortdelegerad, även om shogunatet i Kamakura ansträngde sig att rådgöra och driva politiken i samråd med hovet. De förbehöll sig alltid rätten till slutordet. Idag är det politiska ansvaret delegerat till parlament och regering. Kejsarens kontroll över Japan har således alltid varit kortlivad, begränsad och om sanningen inte skall förtigas, tämligen inkompetent.

När linjen var dragen och det gick upp för kombattanterna att deras enda medel som stod dem till buds var beskyllningar om trollkonst, smädelser, ränksmiderier och baktaleri sökte de hjälp hos krigarklanerna. Minamoto no Tameyoshi tillhörde den kejserliga gren som rensats bort från hovet under kejsare Saga (嵯峨天皇) och närde en varm önskan att åter tillhöra hovet. När Sutoku därför bad honom mobilisera en armé delegerade han uppgiften till sin äldste son Minamoto no Yoshitomo (Yoritomos far) som for riket kring och uppmanade bönder att ansluta sig till sin här. Men istället för att lojalt tillsluta sig fader och Fujiwara fraktionen beslöt han sig för ett bedrägeri och svor lojalitet till Toba, Go-Shirakawa och den kejserliga fraktionen. Nu stod far mot son inte bara inom kejsarfamiljen utan även hos krigarklanen. Dessutom hade regentklanen Fujiwara splittrats så att Fujiwara no Yorinaga anslutit sig, logiskt och rimligt, till Fujiwara fraktionen under förre kejsare Sutoku, medan hans bror Fujiwara no Tadamichi deklarerat sig lojal med kejsarfraktionen. Samma fenomen uppstod i den andra stora krigarklanen, Taira, där Taira no Kiyomori ansluter sig till kejsarfraktionen, medan hans far Taira no Tadamasa ansluter sig till regentfraktionen Fujiwara.

Linjen var dragen i sanden, allt som behövdes var en liten vindpust för att sudda ut den och få folk att träda in på fel sida. Den dök upp 1156 när abdikerade, men regerande, kejsare Toba avled. Eftersom såväl Sutoku som Go-Shirakawa kunde göra anspråk på posten som insei och därmed regerande kejsare med politisk makt uppstod omedelbart en successionstvist. Linjen i sanden var som bortblåst. Redan efter nio dagar började trupper strida mot varandra i mindre omfattning. Shirakawa palatset, dit Sutoku inkvarterat sig, låg där du idag finner Heian helgedomen strax öster om Kamo floden, medan Go-Shirakawa hade förskansat sig i sitt residens strax utanför kejsarpalatset. Med stöd av Taira no Kiyomori inledde Go-Shirakawas styrkor som inte uppgick till mycket mer än 600 man en attack för att återta palatset. Hälften av styrkorna stod under ledning av Minamoto no Yoshitomo och Minamoto no Yoshiyasu. Noteras bör alltså att Taira och Minamoto slogs sida vid sida mot andra delar av sina respektive klaner.

De kombinerade Taira/Minamoto styrkorna satte eld till palatset och försvararna flydde i vild panik. Stridigheterna var över på mindre än några timmar. Antalet dödsoffer och skadade var försumbart, även om några ledande krigare fallit offer. Därmed kan man också förundra sig över att Hogen, efter epoken, upproret skulle få så digra konsekvenser. Men efterspelet liknade inget man vant sig vid under de senaste 350 åren. Go-Shirakawa kritiserades för att agera Tsuwamono (強者) eller despotisk översittare då han beordrade intern exil av Sutoku till SanukiShikoku, då en outvecklad och isolerad del av ön. Han beordrade också att sjutton av Sutokus officerare, nära släktingar till Taira och Minamoto, skulle avrättas utan pardon och att avrättningarna skulle utföras av dessa släktingar. Flera av dem vädjade till honom att visa givmildhet mot de fallna, det normala agerandet i dessa situationer. Men sannolikt var Go-Shirakawa upptagen av tanken på att etablera en auktoritet som inte fick ifrågasättas. Avrättningarna verkställdes, om än motvilligt.

Därefter gjorde han sannolikt sitt största misstag, det som 30 år senare skulle innebära att kejsarinstitutionen åter förlorade den politiska makten. Taira och Minamotos deltagande i stridigheter alldeles i närheten av kejsarpalatset i Heiankyo blev ett konkret bevis för att kejsaren nu var beroende av krigarklanernas stöd och lojalitet för att genomdriva sina beslut om de skedde mot rådgivarnas vilja. Tidigare hade krigarklanerna fungerat som verktyg för kejsarmakten ute i provinserna när lokalbefolkningen blev upprorisk mot skatteindrivning och liknande. Men nu behövdes de också rakt under näsan på honom. En insikt Go-Shirakawa själv uppenbarligen inte omfattade. Istället gjorde han som brukligt var och gav härförarna närmast nominella belöningar.

Taira no Kiyomori erhöll Harima provins, vid denna tid kanske inte värdelös, men på behörigt avstånd från huvudstaden och därmed något rustik i sin framtoning. Anna Kinberg Batra hade säkerligen benämnt dem lantisar, en åskådning som troligen delats av Kiyomori. Minamoto no Yoshitomo, som på många sätt spelade en avgörande roll under de korta striderna, utnämndes till Provisoriskt Överhuvud över Vänstra Husarerna, en i det närmsta innehållslös gest. Ungefär som att bli utnämnd till överceremonimästare vid hovet eller generalkonsul på Åland. Både Taira och Minamoto var gravt besvikna på sin kejsare, men lojaliteten förbjöd dem att vädra detta offentligt. Dessutom hade han premierat Taira högre eftersom han ansåg sig stå närmre honom, medan Minamoto hade burit den tyngsta bördan, inte minst i efterspelet, av Hogen upproret. Detta skulle driva dem bort från varandra och inte minst Yoshitomos son, Yoritomo, ansåg att klanens detronisering var en följd av Tairas intrigerande.

Hur pass befogad den åsikten var vet vi egentligen inte särskilt mycket om, men den återkommer i klanmedlemmarnas dagböcker, däremot finns det inte med hos någon som kan betraktas som mer neutral observatör. Kanske var det hjärnspöken som underblåstes inom klanen, men stämningarna vid Heianhovet var sådana att ränksmideri hörde till de dagliga företeelserna, så de har tveklöst landat i frodig jord. Och oavsett riktigheten är det ofrånkomligt att de var en bidragande orsak till Genpei kriget.


Illustrationerna ovan är krigarklanernas kamon. Den översta tillhör Taira, den undre Minamoto.

10 tankar om “Hogen upproret 1156 inledningen till Japans första inbördeskrig

  1. Ping: Filosofisk överlägsenhet eller begränsad kunskapsnivå? | 歴史館

  2. Ping: Tre dynastier Shogun del 2 | 歴史館

  3. Ping: Medeltida japansk litteratur | 歴史館

  4. Ping: Minamoto no Yoritomo 1147 – 1199 | 歴史館

  5. Ping: Taira no Kiyomori 1118 – 1181 | 歴史館

  6. Ping: Heiji upproret 1160 | 歴史館

  7. Great content, different from the previous ones, very informative and eye-catching, you are amazing.

    Gilla

  8. Ping: Kungar i Japans historia | 歴史館

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig om hur din kommentarsdata bearbetas.