Osynlighetsmantel

 

Den stod i hallen. Paketet med de röda snörena och det glansiga pappret. Omöjligt att missa. Jag drog efter andan när jag såg det. Snurrade runt ett varv. Öronen på helspänn. Uppspärrade ögon som fick ansiktsmusklerna att värka. Det enda som hördes var ljudet från mitt hjärta. Det dunkade snabbt och i otakt.

Jag stod blickstilla en stund eller en evighet. Det är omöjligt att i efterhand veta hur lång tid som gick innan jag var säker på att den enda som andades i bostaden var jag själv. Jag satte mig på huk och såg på det. tankarna snurrade i huvudet. Hur hade det kommit in? Hade någon annan nyckel till min etta med kokvrå och sovalkov? Och om denne okände människa hade det och kommit in skulle jag ha hört det. Jag hade inte duschat eller sovit. Jag hade som vanligt läst tidningen i sängen med en kopp te och ett rostat bröd. Inte ens frasandet från brödet eller mitt sörplande het vätska kunde överrösta rasslet i låset eller dörren som måste smällas igen för att inte förbli öppen. Utan att först märka det insåg jag att jag kliade mig i hårbottnen och svor till. Den hade inte varit sig lik sedan senaste hårinpackningen. Den kliade, sved och vätskade. Läkaren hade, via den uppkoppling som ideligen hakat upp sig, förmanat mig och sagt att jag inte under några omständigheter fick riva i såren. Hon hade stirrat på mig genom kameran och gestikulerat med händerna. Ja-ja, jag fattar sa jag och ville fräsa att jag inte var dum i huvudet. Nu stod jag ändå här och… ja-ja, det kunde inte hjälpas! Det var inte mitt fel att omständigheterna var extraordinära!

Det prasslade i pappret när jag slet bort det. Snöret hade varit enkelt. Men papperet. Hade någon limmat fast det med tvåkomponentslim? Var det ett skämt? Stod någon intryckt i garderoben med kamera i högsta hugg och ett flin spelande i ansiktet? Jag snodde runt med paketet i händerna. Lystrande efter obekanta ljud. Men det var lugnt och stilla. Inte ens grannarna släppte ifrån sig en enda knäpp. Doften av rostat bröd hängde kvar i luften och det kurrade i min mage när jag tänkte på den halvätna mackan på sitt blommiga fat i sängen. De mjuka kuddarna… täcket…

 

Någonting landade på foten. En lapp. Vit med guldfärgat bläck. Bokstäverna var så snirkliga att jag hade svårt att uttyda dem.

 

Bästa Maj,

det är med största glädje vi överlämnar denna osynlighetsmantel som du beställde. Använd den med förnuft.

Vänliga hälsningar,

Trolldomsministeriet

Beställd? Med förnuft? Jag som alltid fattade förnuftiga beslut skulle aldrig gått på en sådan bluff! Folk som mjölkade pengar ur undra fick mig att gnissla tänder. Jag såg på den, invirad i silkespapper med paisleymönster i lila och gult, såg hur mina händer satte ner paketet på hallstolen och frigjorde tyget. Det var mjukt och lent, slinkigt utan att vara halt. Marinblått. Den enda färg jag tyckte om vid sidan som inte var svart. Det kunde inte skada att se hur jag tog mig ut i den…

Jag slängde den över mina axlar. Trots att den sett liten ut räckte den ända ner till golvet och mer därtill. Jag snurrade så tygsjoket flög och tittade i spegeln. Det enda jag såg var mitt eget bleka ansikte…

 

SkrivPuff: Maj