Tveksamheter

 

Om jag låter mig själv erkänna det känner jag att det är fel att låta Eivor sitta med vid bordet. Men jag vill inte nagga stämningen i kanten. Vara en bitterfitta. Nej. Jag låtsas som ingenting och ser på hur de höjer sina glas och skålar. Helan går. Jag sjunger med. Blundar. Som vanligt. Låtsas som att det är helt normalt att en fjortonåring sitter med vid bordet och dricker… ja, vad vet jag… saft? Vuxensaft, som någon sa och skrattade. Nog måste man få unna sig lite saft? Det hör livet till. Ändå… hon är ju bara barnet… Varför säger jag ingenting? Min mun gapar men orden strömmar inte ut. En fisk på torra land. Dödsryckningar i mungiporna. Istället för jag glaset till läpparna och sippar. Mmm…. Vad gott, hör jag mig själv säga. Precis vad jag behövde efter den här veckan, månaden, terminen… alla hummar med. Eivor ser glad ut. Hon myser. Det är i alla fall så jag tolkar det. Inte vill jag vara den som förstör för henne? Nu när hon har det så kul? Nej. Jag gör det inte. Jag gör det bara inte säger jag! Är det inte Sara och Max som ansvarar för henne? Vart har de tagit vägen, förresten? Jag ser dem ingenstans… om jag tänker efter minns jag att de sa sig vara på väg till jordkällaren efter något mer att dricka… den där jordkällaren ja… med alla sina ormar… de ligger där under takpannorna och förökar sig… jag skulle inte sätta min fot där för allt i världen… nej, så dum är jag då rakt inte.

 

Med inspiration från Skrivpuff!