Jag tror jag gillar det! Håret alltså!
Innehållet av det där långa, slitna och blonderade håret har gått och blivit vuxen och skaffat sig en frisyr som är minst 20 centimeter kortare än det var innan och dessutom med mörkare inslag. När en himla snäll kollega slängde på mig en locktång så löste sig till och med mitt stylingproblem och jag fick plötsligt till det rufs jag är ute efter.

Jag förstår inte varför det ska vara så viktigt med hår, det är ju inte så att personligheten sitter i håret men ändå ska det vara så nervöst och nojjigt om man ska göra en större förändring, vilket jag faktiskt tycker det är när halva ens kalufs hamnar under saxen.
Tjejer ska ha långt hår, det är den inställningen man är uppväxt med. Tjejerna i klassen som hade det längsta håret slängde man alltid avundsjuka blickar efter. Varför har hon så långt hår? Jag vill också!

20 år senare så vägrar jag forfarande att inse att jag inte har det där långa, tjocka och fina håret, hur jag än försöker! Sitter intelligensen i håret tro?
Så visst måste det ses som lite vuxet att faktiskt göra något åt saken?
Killar är bättre på att inse fakta, om håret drar sig bakåt och blir glesare med åren så rakas allt bort utan några krokodiltårar. Vi kvinnor får väl helt enkelt vara tacksamma för att vi sällan lider av vikar som drar sig bakåt och ofrivilliga munkfrisyrer.