Handlingen.

Jediriddarna Qui-Gon (Liam Neeson) och Obi Wan Kenobi (Ewan McGregor) skickas av den galaktiska republiken som förhandlare till planeten Naboo, vars fredliga invånare försatts i blockad av en skrupelfri handelsfederation. I sista stund innan federationen invaderar hjälper de drottningen Amidala (Natalie Portman) att fly. Tillsammans med bland andra varelsen Jar Jar Binks hamnar de på månen Tatooine, där de befriar pojken Anakin Skywalker från slaveri och tar med honom tillbaka till galaxens huvudstad Coruscant. Ska Anakin accepteras som jedilärling av Yoda? Kommer drottningen att kunna återerövra sin planet? Och vem är den mystiske gamle mannen i kåpa som manipulerar handelsfederationen i hemlighet?

Rymdskeppen!

Det vore inte Star Wars om det inte bjöds på ett ymnighetshorn av olika fantasifulla rymdskepp. Den här delen av eposet ska ju utspelas under den gamla goda tiden, så skeppen är eleganta och förfinade. Drottningens jakt är speciellt vacker med sin spegelblanka yta. Handelsfederationens stora rymdstation i omloppsbana kring Naboo blir fokus för ett stort maffigt slag mot slutet av filmen, och har den rätta järngrå Star Wars-färgen på utsidan, och på insidan är det gott om stora hangarer och djupa neonupplysta schakt lämpliga för ljussabelfighter.

Men även om alltsammans ser fint ut, så tänker jag ändå att vi borde ha bjudits på något mer då George Lucas återupplivade sitt livsverk efter sjutton år. Det hände enormt mycket med science fictiongenren och specialeffekterna mellan Jedins återkomst och Det mörka hotet. Vi borde ha fått se något vi aldrig hade sett förut. Skepp och svindlande rymdscener som tog andan ur oss. Det var min förväntan då filmen kom 1999, och den infriades inte.

Pretentionerna?

Förvånansvärt få, med tanke på att det här är början på berättelsen om Anakin/Darth Vader. I Star Wars’ universum blir det inte mer historiskt eller betydelsefullt än dessa händelser. Men vi bjuds inte på några ödesmättade övertoner utan på ett barnvänligt äventyr där en god portion av berättelsen tramsas bort. Man får verkligen inte känslan av att det är början på ett stort öde, då den unge Anakin åker racerskoter eller av misstag råkar spränga hela fiendestationen i luften (Det kan ju ha att göra med att barnskådisen Jake Lloyd spelar träaktigare än de värsta Astrid Lindgrenbarn du kan tänka dig.)

Specialeffekter och look;

På ett sätt gör Lucas helt rätt som behåller den lite gammeldags matinékänslan från originalfilmerna. Det hade inte varit Star Wars utan technocolorfärger och övergångar mellan scenerna som sveper in från sidan. Genom att vara konservativ skapar Lucas en sammanhållen filmupplevelse, trots att det gått 21 år sedan Stjärnornas krig. Vi känner oss omedelbart hemma, men det är på bekostnad av wowkänslan. Det blir kanske lite väl välbekant, alltsammans.

Det mörka hotet har ju tyvärr också gått till filmhistorien som det avskräckande exemplet på hur datoranimering kan överanvändas. Den odräglige Jar Jar är förstås skräckexemplet. ”Han” är verkligen ett störande inslag, helt uppenbart en seriefigur mitt bland levande skådespelare, som i sin tur helt uppenbart inte kan se honom, relatera till honom eller agera mot honom. Filmen kom 1999, men världen fick vänta tre år ytterligare på en trovärdig animerad figur – Gollum (Sagan om de två tornen). Det är oceaner i kvalitetsskillnad mellan Jar Jar och Gollum, och det illustrerar hur de en gång så dominerande Industrial Light and magic i slutet av 1990-talet tappade specialeffekternas förstaplats till nyazeeländska Weta.

Det mörka hotet har fler animationsproblem än Jar Jar. Speciellt Naboo känns plastigt och överdrivet naivistiskt gestaltat, med knallgröna gräsmattor och klarblå himmel. Och lite för ofta märker man att skådisarna springer omkring framför en green screen och inte har en aning om vilken miljö det är meningen att de ska befinna sig i. Det resulterar i en mycket artificiell film.

Domen:

Även om George Lucas förstås aldrig hade kunnat leva upp till sina fanboys förväntningar så måste man betrakta Star Wars Episod I som en missad chans. Här är de fem största problemen, enligt mig:

1. Anakin – med en annan barnskådis eller bättre barnregi hade man kanske kunnat engagera sig lite mer, men å andra sidan ger inte manus något direkt utrymme för karaktären Anakin att bli intresseväckande. Istället blir det en generisk kavat pojke i äventyrsfilm, utan personlighet och utan något som helst djup. Att göra en så ung Anakin till huvudfokus i en hel film var ett klart misstag. Det stjälper nästan hela filmen då manusförfattarna förtvivlat kämpar för att på ett trovärdigt sätt motivera varför de vuxna karaktärerna skulle vilja släpa på ett litet barn medan de genomför en militär operation.
2. Padmé – hon blir i de kommande två filmerna något av hela prequeltrilogins hjärta, men här lider hon av den minst sagt krystade storyn med att hon är förklädd till sin egen hovdam, och att ingen märker att hon ibland framträder som drottningen och ibland som någon annan. Det enda sättet som vi som publik låts förstå det här komplicerade förhållandet är genom att ”drottningen” har de mest fantasifulla kreationer på sig. Men vi i publiken ser ju hela tiden vem som är Natalie Portman, och fattar inte varför hon bara ibland  är drottning. Följden av denna maskerad blir att vi inte kan engagera oss i Padmé, för berättelsen skildras aldrig från hennes synvinkel. Hon blir en kuf i lustiga dräkter.
3. Darth Maul – han ser cool ut, men vad tillför han egentligen berättelsen? Han lanserades som den nya skurken och en motsvarighet till Vader, men är väldigt menlös.
4. Jar Jar och andra dockor – Jar Jar är inte bara odräglig, han skulle också kunna klippas bort från nästan alla sina scener, och det skulle inte märkas någon skillnad för storyn. Tidernas största distraktion, till ingen nytta. Dessutom känns figuren rasistiskt stereotyp. Vicekungen från handelsfederationen  är också problematisk. Varje filmskapare som låter ickemänskliga varelser interagera med varandra tar en risk, för det blir lätt som ett avsnitt av Mupparna. Det mörka hotet lider svårt av muppsyndromet, men utan salig Jim Hensons magiska handlag. Ett bra exempel är de av filmens skurkar som har flest scener, nämligen de skrupelfria handelsmännen med fiskmun som invaderar Naboo. Det blir smått komiskt då de smider onda ränker, men ser ut som en dockteater.
5. Dialogen – borta är den cyniska humorn från originalfilmerna, och istället får vi långa uppstyltade dialoger på fejkbrittiska mellan officiösa diplomater, ohörbar rotvälska från gunganerna och värsta sortens barnreplikklichéer

Alla dessa problem har förstås sitt ursprung i manus. Och man kan ju inte komma förbi tanken att anledningen till att George Lucas misslyckades så med den här filmen berodde på att han egentligen inte hade så mycket nytt att berätta. Som tur är ryckte han upp sig, började om och åstadkom två betydligt bättre (och vuxnare/mörkare) uppföljare. Det mörka hotet är och förblir den klart sämsta av de sex filmerna. Men du bör självklart  se den åtminstone en gång, och du kommer garanterat att bli lite lagom underhållen för stunden.

Se istället-

Övriga fem filmer, speciellt Rymdimperiet slår tillbaka som är den bästa.

Replik som borde varit med:

”Let Qui-Gons be Qui-Gons”

Manus och regi: George Lucas.
Musik: John Williams.

Följ Rymdfilm på Facebook och på Twitter