Av Håkan Olsson
Paret Andersson bedriver lantbruk i Vikbo, nordväst om Köping. Den 26 oktober 1960 har flera grannar samlats för att hjälpa till vid tröskningen av den sista skörden. Vid niotiden på morgonen samlas man i köket för förmiddagsfika. Det är lantbrukarparet, svärföräldrar, tre grannar samt yngsta dottern.
Samtidigt har fältflygare Uno Magnusson lyft från Karlsborg i sin A32 Lansen, ett av många rutinuppdrag. Uppåt Närke får Magnusson problem med bränsletillförseln och skickar ut nödanrop: ”Filip Blå 3, motorstopp, jag måste hoppa norr om Köping någonstans”. Han skjuter ut sig med katapultstolen och lämnar Lansenplanet herrelöst i skyn.
Erik Anderssons mor Anna tackar nej till påtår och går ut i tvättstugan, ca 50 meter bortanför boningshuset. Strax efter kapar planet trädtopparna söder om Västlandasjön, studsar på ett stenröse, åker tvärsigenom ladugården innan det med full kraft ränner in i boningshuset för att slutligen stanna en kilometer bort. Alla sju i huset omkommer omedelbart. Piloten landar tryggt en bra bit från förödelsen i Vikbo.
Kring 1960 hade Sverige världens fjärde största flygvapen. Det var spjutspetsen i kalla krigets försvar österut. Samtidigt var olycksstatistiken förödande, bara 1960 dog 27 flygare. Senare visade det sig att bränsleproblemen var kända och hade de åtgärdats i tid skulle katastrofen utanför Köping aldrig inträffat.
I en nyligen utgiven bok av Ulf Eneroth, Haveriet : flygvapnet och kalla krigets offer (2014) beskrivs flygvapnets problem i allmänhet och Vikbohaveriet i synnerhet. Boken är en svidande vidräkning med obefintligt risktänkande och nedtystande av obehagliga fakta. Vill man läsa en sammanfattande skildring av förloppet rekommenderas en artikel i tidskriften Fokus (2010, nr 10).
Världens vetande väntar 