Gröna Köpingen

Huvudsaker

april 4, 2016 at 10:22 e m Lämna en kommentar

Klädmodet varierar med årstid, och mellan åren. Det som är ”inne” ena året är sinnebilden för töntighet påföljande. Ganska egendomligt egentligen. Och enfaldigt. Vi har påtalat detta tidigare.

Att det varierar med årstid är mera begripligt. Bikini mitt i vintern, utomhus, skvallrar om vårdbehov. Vi tycker nog att det tilltagande, men inte tilltalande, missbruket av kepsar, hattar och mössor inomhus också pekar i den riktningen. Vi tycker definitivt att en vårdinsats är påkallad för de som försvarar detta oskick. Bloggen efterlyser svar på frågan, varför man skall sitta med en stor stickad mössa på sig inomhus, vid normal rumstemperatur. Vi vill ha vettiga svar, gärna medicinskt underbyggda, och nöjer oss inte med: ”Lille Kalles identitet sitter i huvudbonaden. Lille Kalle blir kränkt om man ifrågasätter hans rätt att ha kepsen på inomhus. Det skvallrar om ett auktoritärt synsätt att ifrågasätta elevens fria klädval.”

Av tradition är det endast gamla damer och spädbarn som har huvudbonad på inomhus. Om tonåringar vill sälla sig till denna kategori kan man tycka att det är deras ensak. Icke! Bruket bidrar till allmän dekadens.

Var går gränsen för ett hyfsat beteende, exempelvis i skolmiljön? Mössa på? Fötterna uppe på bänklocket? Högljudda vädersläppningar? Svordomar med samma akustik? Kränkande tillmäle? etc. Möss-missbruket har ett symbolvärde, och de lärare som accepterar detta gör det inte för att det tycker det är snyggt och OK. Skälet är att de resignerat eller inte behärskar situationen, och ”elevkåren” har än en gång gått segrande ur striden. Lärarens auktoritet har åter blivit lite kantstött. ”Det är väl inte att tjafsa om en sådan bagatell. Det är bättre att lägga kraften på viktigare disciplin-problem”

OK, visst, låt gå. Men gör då det.

Musikvärlden bär en del av skulden. Förgrundsfigurer i olika genrer fryser sällan om huvudet. Winnerbäck har en stor sticka mössa neddragen över ansiktet. På gott och ont. ”Rappare” står av någon anledning och pekar på skorna hela tiden, samtidigt som de pratar rytmiskt. I stora mössor.

Och visst. Ja ja. Van Morrisson har ofta en liten löjlig, urvuxen hatt, men han är så bra, så han är förlåten. Vi hittade ett lite äldre klipp med en yngre Van Morrison. Här saknar han hatt och han sjunger sin gamla hit, Moondance, och det som gör den här versionen extra intressant är att man får Santana, Dr. John m.fl. på köpet. Bildkvalitén är dålig, men musiken är bra.

Åter till huvudsaken. För en del artister och andra kulturpersonligheter har en viss huvudbonad blivit ett signum och varumärke. Chaplins plommonstop och Garbos basker, är exempel från den gamla goda tiden. En nutida efterföljare är glaskonstnären, Bertil Vallien som ständigt bär något som ser ut som en korsning mellan stinsmössa och basker. Utomordentligt ful, men vi lever i ett fritt land. Vad vi däremot har svårt att acceptera är att Vallien vid ett krogbesök för några år sedan, vägrade att ta av sig sin huvudbonad. Detta orsakade en del rabalder. Helt i onödan. Vallien verkar vara, en åtminstone normalbegåvad karl, med de flesta hästarna hemma i spiltan, och han borde hålla sig för god för sådant trams. Ta av mössan, ät och håll käften. Det är inte krångligare än så. Sen kan han åka hem, ta på stinsmössan och skapa konstglas. Om det nu finns någon hytta kvar.

Glas, från tidigare produktion, har man slagit sönder. De som fattade detta beslut har inga mössor. De har inget att sätta dem på. Huvudlöst.

Entry filed under: Betraktelser, Kultur, Media, Mode, Musik, Skola. Tags: keps, mössa, musik, skola, Vallien, Van Morrison.