I år blev det inte bara mat och social gemenskap då jobbet bjöd på julbord, utan också kultur. Jullunch på Fotografiska museet  och därefter guidad visning av den aktuella utställningen.

David LaChapelle hade jag inte hört talas om så mycket innan, och jag hade uppfattningen att fotografi handlade om att dokumentera verkligheten, inte något som kunde upphöjas till konst av samma rang och berätta något större, i likhet med de klassiska renässans- och barockkonstnärerna. Michelangelo lyfter han fram som en av sina inspiratörer.

Hans bilder lyfter in vår tids turbulenta visuella populärkultur i ett större existentiellt perspektiv som jag tycker gör dem till stor konst. Ofta tar han bibliska perspektiv som utgångspunkt, t.ex. det klassiska pieta-motivet, syndafloden, eller som här ärkeängeln Michael besegrandes djävulen:

LaChapelle fotograferade många kändisar, bl.a. Michael Jackson, denna bild är dock tagen efter hans död med person som liknar Jackson som modell.

LaChapelle var först modefotograf och tog många reklamuppdrag och fotograferade många kändisar. Men 2006 lämnade han det kommersiella och satsade allt på det konstnärliga. ”Vi måste lära oss att värdera ­livet mer, vi är bara här en kort tid”, sade han i en intervju.

Känslan att vårt jordeliv är begränsat har alltid funnits hos honom, han var homosexuell och levde mitt i AIDS-epidemin under 1980-talet och såg många vänner tyna bort och dö. Men till skillnad från  konstnärer som Elisabeth Ohlson och Jonas Gardell vars konst inte riktigt tycks lyfta ur en tidsbunden moraliserande fokusering på sexuella identiteter beskriver hans konst vår tids existentiella ångest och sätter in den i ett större sammanhang med hjälp av t.ex. de tidlösa tolkningsmodeller som de bibliska berättelserna erbjuder.

LaChapelle lever numera i avskildhet. Han har ingen teve, ägnar sig åt att läsa och simma. Jag tror det är i skärningspunkten mellan hans tidigare utsvävande liv mitt i den amerikanska glamourvärlden och hans tillbakadragenhet till ensamheten mitt i naturen som hans konst föds. ”Borta från mediavärlden och mitt i naturen får jag så oerhört mycket mer idéer”, säger han.

Hans sätt att använda bibliska bilder och exponera Jesus i moderna sammanhang kan kanske provocera en del, jag tänker på Ecce homo-debatten, men om inte Jesus och de blbiliska symbolerna hör hemma i vår tid (liksom i varje tid), vad har de då för relevans? Är det Jesus som profaneras, eller bidrar hans konst till att vår tids människor får upp ögonen för de bibliska perspektiven? Jag tror det senare. Precis som kärleken är starkare än döden, så låter sig inte Jesus profaneras, samtidigt som han är Guds inkarnation in i varje tid där han utger sig själv för dem som bäst behöver det och som lyssnar. ”Vi lever i en väldigt förvirrad värld där all information riskerar att göra oss apatiska och i längden känna hopplöshet”, konstaterar LaChapelle. ”Jag vill göra bilder som får dig att känna dig lika levande som bra musik.” (Fotografiska tidningen nr 5 2012). Den bibliska symboliken bidrar i högsta grad till detta, även om perspektivet är mera på människan än på frälsningen.

Många av hans bilder handlar om undergång och död, som syndaflodsbilden ovan, men bilderna förmedlar också hopp. Som människor har vi möjlighet och förmåga att vända om, inse vad vi håller på med och börja leva mer enkelt, miljövänligt och börja hjälpa varandra istället för att förgöra varandra.

För att inte fokusera för mycket på lidandet och mänsklighetens mörkare sidor berättar LaChapelle för Fotografiska tidningen att han tänker börja på en serie med en helt ny inriktning. Den har arbetstiteln ”Paradise”. Skall bli spännande att se vad det blir av det.

Denna nattvardsscen är från hans period som reklamfotograf. Bilden är reklam för idrottskläder.

Fem kornbröd och två fiskar