Det spelar ingen roll hur mycket folsyra jag äter, eller D vitamin, järn, omega 3 eller C vitamin. Det spelar ingen roll hur bra kroppen mår om inte själen mår bra. Min själ mår inte bra. Jag har inget att läsa. Jag har massor av böcker både på svenska och engelska (och jag fyller konstant på), men ingen bok som gör att jag fastnar. Jag har väl en sex, sju stycken på gång som jag börjat med och som nu ligger öppna och staplade i en präktig hög bredvid sängen. Deckare, draman, kursböcker, lekböcker, biografier… Boken jag började läsa igår kväll fick läggas i högen av en annan anledning, den var inbunden och för tung att hålla med en skadad axel. Hur mesigt är inte det. Nu har själen smittat av sig på kroppen. I onsdags gjorde jag som vanligt supercoola spiderman pushups på träningspasset och axeln gick ur led. Då kände jag helt plötsligt ungdomen sippra ut genom öronen och tårna, luften gick ur mig med råge. Och smärtsamt var det. Jag lyckades hålla tillbaka tårarna genom att isa halva sidan och blinka kraftigt. Jag blev mest arg när jag insett att axeln hoppat tillbaka och satt på plats. Så onödigt! Så cool är jag att jag går ur led av min egen kroppsvikt. Nu är det fysisk och psykisk reparation som gäller. D vitamin mot det konstanta regnandet och det envetna novembermörkret, is och omväxlande värme samt sjukgymnastik mot den mycket löst hängande axeln. Viktigast av allt, massor av Mankell och Irving mot den psykiska ohälsan. Det får bli omläsning så jag vet vad jag får. Det spelar väl egentligen ingen roll att jag vet vem som genomfört morden i böckerna. Jag har egentligen slutat läsa Mankell för att jag blev så arg på slutet av den sista boken, men läser jag om gamla böcker räknas det nog inte. Jag tror jag ska klämma in en och annan uppslagsbok i psykologi så jag kan läsa om alla stackare som faktiskt har psykiska problem. Det brukar få mig att känna mig otroligt normal.  

Jag skulle så klart satt på mig dräkten så hade det gått bättre