Denna första söndag i april kommer ett tips på en söndagspromenad som nedtecknades för ett drygt århundrade sedan. Men det går faktiskt fortfarande att följa beskrivningen och gå på en motsvarande promenad i dag!
”Även för oss nutidsmänniskor blir stadnaturen och dess säregna skönhetsvärden i längden ej tillfyllest. En afton i förvåren, då Stora hamnkanalen i drömlik ro speglar lyktor, som matta kämpa med den flyende dagen och masttopparna teckna blåa streck mot Hisingslandets röda aftonskyar skärper endast vårens vemodsfulla sång i vårt bröst. Det är som mindre bilden oss om något vackrare och lyckligare, som skymmes av husrader och stenkolosser.
Stadens parker och alléer, avenyernas förträdgårdar lämna sinnet oberört – de blir som violbuketter i lyxbilen – ett stycke natur inpassad i jäktande nutidsliv.
När så en dag himlen tycktes höja sig och drömlikt blå vilar över gatornas trånga passager, de första björkrisen börjat sin vandring in till staden med vildmarksdoft från skogsbackar och hagar, och mesarna i Kungsparken utbytt höstens och vinterns trista vardagsprat mot en liten munter vårvisa kommer Söndagspromenaden med ett obetvingligt och förföriskt leende.
I över trettio år har nedskrivaren av dessa rader från sin söndagsvandring i stadens omgivningar fått hemföra minnen och varaktiga intryck från västkustnaturens mjuka och blida anlete i den karga ramen. Än har det gällt att i botaniskt syfte uppsöka växtplatsen för en eller annan raritet, än de i vårt grannskap säregna geologiska formationerna – understundom spaning efter fornminnen eller andra kvarlevor från en svunnen kultur.
En gammal anteckningsbok från ett tiotal år tillbaka ingav mig tanken att få efterföljare på en av dessa promenader. Naturiakttagelserna överlämnar jag åt vandraren själv att göra. De få då något personligt och mera varaktigt – en egen plockad blomma att förvara i minnets tänkebok.
Så välja vi den gamla Boråsvägen, som från Almedals station leder upp för Kallebäcksbackarna. Här ha i flydda sekler ett par av göteborgsskildrarna hämtat stoff för sina krönikor och historieskrivare av yngre datum ha trätt i deras spår; här har en gång tjusarkonungen med svit dragit fram, och blomsterkonungen själv, den lärde och mångkunnige Linné, har funnit backarna mödan värda.
Snart nå vi Kallebäcks forna by och djupt under oss ligger den långa i nord–sydlig riktning strykande sprickdalen, som utgöra en omedelbar fortsättning av Götaälvdalens dalfåra, ’omkring två musköte skott’, skriver Cederbourg i sin Göteborgsbeskrivning, ’från Kallebäcks by är källan med samma namn belägen, med mer än 10 ådror, som utan uppehåll flyta natt och dag, vinter och sommar och uti den allra starkaste vinter aldrig tillfyrser’. I sin beskrivning av källan har Cederbourg betjänat sig av ett brev, som en hans tidigare ämbetsbroder, rådmannen och stadssekreteraren Laurentius Böker år 1692 avlät till Atlanticans berömde författare Olof Rudbeck den äldre. I detta brev (publicerat i Göteborgs och Bohusläns fornminnesförenings årsskrift 1921), som förlägger Plinius mons Sevo (Säveberget) till dessa trakter, skildras också Kallebäckskällan, om vilken han säger, ’att den kviller utur jorden på en sådan höjd, at med dioptern jag observerat dessa ådror ligga högre än spitsen av kyrkotornet i Göteborg. Och vore för den skull värd att med en vattenkonst hit in till staden ledas till att i sin måtto hava friskt vatten jämväl uppe i de högsta husen’.
Det dröjde dock länge innan denna vackra tanke blev förverkligad, oaktat stadsbyggmästaren Jacob Feigill redan 1714 hade förslaget utarbetat. Ännu i många år fick man hämta vatten i Fattighusån ovan slussen eller köpa Rambergskällevatten av handlanden Rebbe på rådhusgården efter ett öre kannan. Äran av att ha genomfört förslaget tillkommer borgmästaren Daniel Pettersson och grosshandlare Henry Greigh, som på 1780-tale igångsatte en subskription, som gav 12,400 riksdaler, vartill staden beviljade 5,000 riksdaler och 20 tolfter stockar från sin skog i Sävedals härad. Under Gustaf III:s besök i staden 1787 invigdes källan av konungen, som nådigast avsmakade vattnet i en kristallpokal, som förvaras å museum.
Vattnet har, innan det uppsamlas i källhuset, passerat ett naturligt filter, bestående av den mäktiga sand- och grusbank, som bildats under isperioden och som har sitt stora intresse, enär, enligt de Geer, det senglaciala havets forna strand (högsta marina gränsen) en gång nådde hit (92 m.ö. havet, se generalstabskartan pkt. 305 mellan Lackarebäck och Stora Delsjön).
Avlagringar av detta senglaciala hav finnes å den sandslätt, som ligger några meter högre än källan liksom den rad av stenblock, som ligga lagrade nedom platåkrönet, sannolikt utgöra kvarlevor av en gammal strandvall.
Ej långt från Kallebäckskällan, omkring 200 m. norr om landsvägen, strax bakom Örgryte sockens gamla kolerakyrkogård, ligger den s.k. Kungsgraven. Böker, som Cederbourg i sin beskrivning (s. 142) utnyttjar, skriver på tal härom – ’thenne Konungs Grifften finnes på en höjd emillan twenne Bergkullar wid pass fem svenska alnar i bredden, ombyggd öfwer Jorden med släte och slutne Gråstenshällar i en aflång Fyrkand, warandes alla Hallarna satte och fäste under Jorden en styf swensk aln höjt’. Han anmärkte vidare att för 10 år sedan hade takällarna ännu funnits kvar, men att han vid ett besök sommaren 1691 funnit dem borttagna ’uthen twifvel af owettige Bönder, till några Qvarnstenar employerade’.
Böker och efter honom Cederbourg gör sig mycken möda att bevisa, att Ragvald Knaphöfde, som enligt Västgötalagens regentregister år 1132 blev ihjälslagen vid Kailepit, här ligger begraven. Kailepit skull enligt deras uppfattning vara en sammandragning av Kallebäcks putt eller –pitt (spits).
Graven är emellertid en vanlig hällkista från stenålderns yngsta period och ett av de få minnesmärkena från denna tid, som finnes i stadens närhet. Det är väl närmast källorna här och vid Ramberget, som framkallat bebyggelsen och verkstadsplatserna på dessa platser under en tid, när havet bildade djupa ingående vikar, där nu älvar och åar flyta. Linné, som besökte platsen, som av ortsbefolkningen benämnes ’Kung Rings grav’, finner en viss likhet mellan denna och Hjalmars grav vid Falköping (Västgötaresan s. 144).
I samband med beskrivningen på Kungsgraven omnämner Linné även ett besök vid en i närheten befintlig runhäll, som han visades av ortsbefolkningen på andra sidan om en stor mosse. ’Vi funno, skriver han, 3 skrefna rader, som sträckte sig wid pass 100:de alnar i längden; Bokstäfwerna stoda inom tvänne linier, ofwan och nedan, hwilka linier sträckte sig längsåt en flat och sluttande bärgsklippa, hwar bokstaf war 2–3 quarter lålng.’ Efter att ha beskrivit runornas gestalt och utseende tillfogar han: ’Om denna skrift ej måtte wara Willrunor, wet jag icke hwad den skall kallas. Aldrig har jag sett så widlyftig Runsten, ej eller så stora Characterer skrifne i sten’.
Linnés beskrivning har lockat ett par av göteborgsskildrarna till platsen. Så besöktes stället 1859 av Octavia Carlén i sällskap med den ryktbare fornforskaren George Stepens och tjugo år senare vandrade Wilh. Berg i timtal ute i kanten av mossen för att finna de storstilade ’runorna’, som han sedan beskriver i ’Bidrag till Göteborgs och Bohusläns fornminnen och historia’ )Bd II: häft. 1). Nära nog 30 år senare (1908) besöktes platsen av den så tidigt bortgångne vetenskapsmannen Thorild Wulff, som i Sveriges natur (1911) skildrar sitt besök på platsen.
Som orientering hade han Linnés Wätgötaresa och påträffade nordost om förut omnämna gravställe den av Linné omnämnda mossen, som utbreder sig i en kitteldal i sträckningen NV.–SO., runt om begränsad av rundslipade gneisberg och i SO. Av morängrusbackar. Botanist, som han var, anmärker han , att den omkring 2 km. långa och ½ km. breda mossen utom ljung, klockljung, pors, björkbuskar och martall även hyser Northecium ossifragum (Myrlilja). Även han är, liksom Berg, efter flera timmars fåfängt sökande färdig uppgiva försöket, då innehavaren av det närbelägna torpet Kålmaden visar honom tillrätta.
För att underlätta blivande forskningar anvisar han vandraren att från Kallebäcks källa följa landsvägen c:a 5 minuter tills man kommer upp på densammas krön då man har mossen till vänster (norr) om vägen. Han bifogar därjämte nedanstående skiss och tillfogar att runhällen befinner sig c:a 400 m. från mossens nordöstra hörn.
Det är nu mer än 10 år sedan undertecknad, med anledning av dr Wulffs uppsats, företog en söndagspromenad till platsen. Men oaktat skissen och i uppsatsen lämnad orientering åtgick en rundlig tid innan runhällen, som ligger undanskymd av en skogsdunge, kunde upptäckas. Sedan det gamla grå huset passerat (möjligen nu nedrivet) yppade sig svårigheten att avgöra, var man borde bryta in i terrängen, då W:s skiss saknar måttuppgifter. Bifogar därför en i mina anteckningar på platsen gjord situationsbild, där hörnet av en då nyodlad mosse, en bäck, en kringgärdad åker samt en gångstig äro orienteringspunkter, som man nog i mossens nordöstra hörn snart igenkänner, även om ytbetäckningen sedan dess genom nyodlingar något förändrats. Men något sökande ökar ju upptäckarglädjen.
Berghällen utgöres av en kal, avlång, nästan horisontal gneiskalott i ljungbevuxen blockterräng, vid besöket delvis övervuxen av lavar, mossor och Silene rupestris. Tvärs över hällen sträcka sig tre parallella, skarpt begränsande band, där bergarten är skiffrig och längsstrimmig i texturen.
Det är dessa streck, som ’runorna’ befinna sig. ’De flesta vore endast streck, som gingo prependiculairt eller oblique till höger eller vänster’, som Linné uttrycker sig. Tvärs över stråken äro de 30–75 cm. långa jättelika ’bokstäverna’ urgröpta till ett djup av 1–3 cm. Ovantsående avteckning av en bit av stråken lämnar en ungefärlig uppfattning om deras utseende.
Att Linné föll i undran över dessa runer, är med tanke på den tidens vetenskap lätt förklarlig. Ehuru runkunnig överstego de hans förmåga och blevo av honom betecknade som ’willrunor’, d.v.s besvärjelser- och trolldomsrunor.
I Svea rikes hävder meddelar Geijer (not till sid. 116, uppl. 1850), att Tham, som genom Hilfeling låtit avteckna desamma, i ett brev till lektor Luth (Bih. Till Skara stifts tidn. 1794:51) uttalar sig för, att tecknen synas vara runor.
I våra dagar ger en hastig blick på desamma genast förklaringen. Liksom kringliggande hällar är även denna avslipad av inlandsisen, som haft sin rörelseriktning i norr till söder. Bandstråken i gneisen ha utgjorts av något olika utbildad bergart med ådror av kvarts, vilka vid hällens vittring kvarstått som långa åsar över den mjukare gneisytan. Genom fortskridande vittring och isens avhyvling ha de avlägsnats och de urgröpta sprickorna ha genom naturens lek fått en form som i flera fall erinrar om runalfabetet. Här och var kan man ännu finna kvarsittande rester av de gamla kvartsåsarna.
Runorna i Kallebäcksmosse ha ej, i likhet med de samma sätt i Runamo i Blekinge tillkomna, fått sin tolkare. Finn Magnusson läste dem baklänges (från höger till vänster) och kunde återge deras innehåll i allittererad vers, som en skildring av Bråvalla slag.
På slätten runt omkring den gamla runohällen ligga jättelika flyttblock, som för nutidens folk tolak sagor av djupare och betydelsefullare innehåll. Jag erinrar mig ej nu ordalydelsen men andemeningen i en av Ossiannilssons dikter där han säger:
De skaptes förrän tid och sägen fått fånga dem i sina garn. De lagt sig nu till ro vid vägen, Evighetens stora, tysta barn.
C.T–s” (Ur: Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning 31 mars 1923)
Bilden i sidhuvudet och i dagens artikel är samtliga hämtade ur Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning 31 mars 1923.
Delsjöområdets historia 