Pestilens

Nu kommer någonting episkt. Är ni beredda? Jag hoppas att ni är sugna på sjukt mycket vetande om böldpest.

Jag har nämligen läst A journal of the plague year av Daniel Defoe, som fick mig eld och lågor över alla fantastiska fakta om böldpest. Jag tänkte därför börja med att prata om själva sjukdomen, för att sedan komma in på boken. Det blir ett fruktansvärt långt inlägg. Därför har jag delat upp det i två delar. Är du intresserad av virus och sådant så tycker jag du ska läsa båda. Vill du mest skratta åt dumma 1700-talister kan du läsa bara om boken.

Pestilens – om pesten
Pestdagboken – om boken

Defoe skrev boken 1722, nästan sextio år efter att pesten drabbade London, 1665. Förutom att huvudpersonen är en självgod skitstövel, som gör allt det rätta och allt det felaktiga av helt fel orsaker… Så är det en väldigt fascinerande berättelse om att överleva pesten i London.

Jag blev fruktansvärt less på Defoes 1700-talsspråk, men samtidigt var beskrivningen av pestutbrottet intressant som research och en fantastisk källa till inspiration för en virusroman. Jag känner mig nästan redo att skriva den nu.

Eftersom jag är en väldigt vänlig och snäll människa tänkte jag därför nu även ge dig den informationen. Kanske särskilt så att du slipper läsa A journal of the plague year.

Du kan under läsningen med fördel jämföra pesten med zombiesmitta eller annat apokalyptiskt mänsklighetsutrotande virus.

Här följer allt du behöver veta om pesten:

• Den stora pesten i London
• Pesten
• Yersinia pestis
• Symptom
• Böldpest
• Lungpest
• Blodpest
• Spridning
• Pesten som biovapen
• Pesten idag
• Pesten i historien

Den stora pesten i London

Den stora pesten i London kallas det utbrott av böldpest som drabbade England och framför allt London 1665-1666. Uppskattningsvis dog 100 000 människor, 20% av Londons befolkning.

Pesten kom till Europa 300 år tidigare som Digerdöden (Den stora pesten/Black death) och återkom sedan dess ungefär vart tionde år. Den stora pesten i London är det sista stora utbrottet i Europa.

Pesten 1665 kom till England från Nederländerna och slog först till i fattiga hamnkvarter. Man höll inte så noga reda på hur de fattiga dog, så de första rapporterade fallen kom först i april, men förmodligen hade pesten spritts sedan så tidigt som januari.

Man trodde till en början att katter och hundar spred smittan, varpå masslakt inleddes. Tyvärr ledde utrotningen av katter till att råttor fick fri lejd och ytterligare kunde sprida sjukdomen.

I juli 1665 grep pesten ett ordentligt tag om London. Kungen och hans familj lämnade staden och många andra med dem. Åldermännen och majoriteten av stadens styrande stannade vid sina poster. De flesta rika köpmän och andra flydde till landet och bara ett fåtal präster, läkare och apotekare valde att stanna.

Bland annat stannade Henry Foe, brorson till Daniel Defoe. Man tror att A journal of the plague year baseras på brorsonens anteckningar.

Rapporter visar att det i epidemins början dog 1000 personer i veckan i London, sedan 2000 personer i veckan. I september, mot epidemins slut, dog 7000 personer i veckan. Sedan avtog dödligheten och i februari 1666 kunde kungen komma tillbaka till staden. Senare samma år, 2-3 september 1666 kom istället Den stora branden då större delen av Londons centrum brann ner. Då försvann de sista fallen av pest från staden.

Yersinia pestis

Pesten

Pesten har sköljt över jorden i tre stora vågor.

Den första pandemin kallas Justinianska pesten och drabbade östra delen av det romerska riket, det bystantinska riket 541–542 AD. Man bedömer att 40-50% av befolkningen i det gamla romarriket kan ha dött i pesten, vilket motsvarar omkring 25 miljoner människor.

Under 1300-talet kom pesten till Europa som Digerdöden (Den stora pesten/Black death) och återkom sedan dess ungefär vart tionde år. Den stora pesten i London, 300 år senare, är det sista stora utbrottet i Europa. Digerdödsutbrotten 1347 och 1353 var mycket stora epidemier och smittade var tredje person, varpå nästan alla som smittades dog (25 miljoner människor).

I den tredje vågen, Tredje pandemin, som bröt ut 1855 med aktiva fall till så sent som 1956, dog 12 miljoner människor bara i Asien. Epidemin spreds över nästan hela jorden, men drabbade aldrig Europa.

Yersinia pestis 

Böldpest orsakas av en bakterie, Yersinia pestis och överförs till människor från råttor via loppor. Bakterien är gramnegativ och stavformad. Den är en fakultativ anaerob (kan leva utan syre).

Pestbakterien existerar i tre varianter, Orientalis, Medievalis och Antiqua. I pestoffer från 1300-talet hittades två nya (äldre) stammar. Det kompletta genomet finns tillgängligt för de tre subvarianterna av Y. pestis; KIM (biovariant Medievalis), CO92 (biovariant Orientalis från kliniskt isolat i USA) och biovariant Antiqua. Alla stammarna visar loss of function-mutationer. De har alltså muterat och i och med det förlorat funktioner (motsatsen är att få nya egenskaper genom mutationer).

Mänsklig infektion med Y. pestis kan ta tre former: bubonisk (böldpest), pneumonisk (lungpest) och septicemisk (blodpest).

Symptom

Böldpest:

Inkubationstiden, dvs tiden tills symptom kommer, är 2-6 dagar, under vilken tid bakterien replikerar sig och ökar i antal. Generell energilöshet och feber.

Huvudvärk och frossa uppträder plötsligt i slutet av inkubationstiden. Ångest är också vanligt. Lymfkörtlar sväller och orsaker bölder, det klassiska tecknet på böldpest.

Bölderna är smärtsamma och uppträder framför allt i armhålor, ljumskar och på halsen. Bakterien förökar sig i lymfkörtlarna, där den kan gömma sig för immunförsvaret. Bölderna kan gå tillbaka av sig själva, men drabbas ofta av en varig nersmältning.

Obehandlad böldpest har en dödlighet på 30 till 90 procent.

Lungpest:

Lungpesten är lunginflammation av pestbakterier. Man får då hög feber, frossa, hosta (ofta blodig), andnöd och snabb andning, bröstsmärtor och hög puls, vilket är ganska typiskt för lunginflammation. Letargi (svårväckt medvetslöshet pga t ex blodförgiftning, parasiter, hjärninflammation), högt blodtryck och chock förekommer också.

Symptomen för böldpest eller blodpest är inte alltid närvarande.

Lungpest kan vara primär, orsakad av inhalation av luftburen smitta, eller sekundär, orsakad av att blodpest spritts till lungorna. Lungpesten är inte nödvändigtvis vektorburen som böldpesten, utan kan spridas från människa till människa, dvs med luften och hosta.

Lungpest har förekommit efter dissektion eller hantering av smittat djurmaterial.

Lungpesten kunde döda 90-95% av en befolkning om offren spred smittan med hosta.

Obehandlad lungpest har en nästan fullkomlig dödlighet.

Blodpest:

Högt blodtryck, hepatosplenomegali (en samtidig förstoring av både levern (hepatomegali) och mjälten (splenomegali)), förvirring, krampanfall hos barn, chock, energilöshet, feber, frossa, hudblödningar (därav namnet svartpest).

Symptomen för böldpest eller lungpest är inte alltid närvarande. Patienten kan dö innan några symptom uppträder.

Blodpesten (aka svartpest) är snarast en komplikation till annan pest och beskriver det tillstånd då blodet invaderas av pestbakterier, sk septikemi (blodförgiftning).

Obehandlad blodpest har en nästan fullkomlig dödlighet.

Eftersom Y. pestis är blodburen kan många organ infekteras, t ex mjälten och hjärnan. Den diffusa infektionen kan orsaka en immunologisk kaskad, som leder till DIC-syndrom (disseminated intravascular coagulation), vilket i sin tur ger blödande och nekrotisk hud och vävnad. En sådan diffus infektion ökar dödligheten.

Förutom bölderna liknar de inledande symptomen på pesten många andra sjukdomar, vilket gör den svår att diagnosticera. Gramfärgning kan verifiera närvaron av gramnegativa stavformiga bakterier. En anti-F1-serologi identifierar olika arter av Yersinia-bakterier. PCR kan slutligen användas för att identifiera Y. pestis.

Varje år rapporteras fortfarande tusentals fall av pesten till WHO, men med rätt behandling (antibiotika) kan man idag rädda många.

Loppor sprider pesten

Spridning

Yersinia pestis finns hos gnagare, men kan ibland spridas till människor av pestloppan (Xenopsylla cheopis) eller människoloppan (Pulex irritans). Arten som håller bakterien/smittan vid liv kallas reservoar och pestens främsta reservoar är svartråttor (Rattus rattus). Dessa ska ej förväxlas med våra fina bruna och skyggare stadsråttor (Rattus norvegicus).

Pestloppan lever ungefär 2-3 månader, men om den saknar en värd kan den ligga vilande i upp till ett år.

Loppan byter värd genom att hoppa och kan hoppa i timmar eller dagar utan vila.

Böldpesten finns endemiskt i vissa delar av världen och pestbakterien lever i sina värdar, t ex murmeldjur, och gör ingen skada.

Då och då träffar dessa gnagare på råttor och lopporna kan överföras från murmeldjuret till råttan. När lopporna ökar i antal och fler råttor infekteras bryter en epidemi ut bland råttorna.

När den infekterade råttan dör och kallnar tvingas loppan tvingas att snabbt finna ett nytt hem, vilket då kan vara en människa.

Loppan när sig på värdens blod och bakterierna förs över till värdens blodomlopp. Bakterien blockerar loppans matsmältningssystem, så att loppan tvingas fortsätta bita och försöka äta.

Till slut dör loppan av svält, men har då redan fört över smittan till flera individer.

Inte förrän på 1890-talet fick man veta hur pesten spreds, då fransk-schweitzaren Alexandre Yersin vid Pasteurinstitutet identifierade pestbakterien från Tredje pandemin i Hong Kong. Att loppor överförde pesten mellan råttor och människor bevisades 1910.

Pesten som biovapen

Pesten har en lång historia som biologiskt vapen. Historiska texter från Kina under antiken och medeltida Europa nämner hur infekterade djurkadaver som kor eller hästar och mänskliga lik kan användas för att kontaminera fiendens vattenförråd. Man kunde även kasta pestoffren med katapult in i belägrade städer.

1347 belägrades den genuesiska staden Caffa av en mongolsk armé. Mongolerna anfrättes av pesten, men bestämde sig för att använda de döda kropparna som vapen. De kastades över stadsmurarna med katapulter och infekterade invånarna. Stadens invånare flydde och spred på så sätt pesten in i södra Europa och kan på så sätt ha fört hit Digerdöden, som sedan spreds fort.

Under Andra världskriget gjorde japanska armén pesten till ett vapen geom att föda upp loppor. Under ockupationen av Manchuriet infekterade man medvetet kinesiska, koreanska och manchuriska civila och krigsfångar. Offren dissekerades sedan, ibland med vivisektion (fortfarande vid liv). Flera av de skyldiga dömdes senare, varpå vissa erkände att de spritt pesten runt staden Changde. 1940 släppes från ett japanskt flygplan ris och loppor över en kinesisk provins. Tre veckor senare släpptes ytterligare en last. Detta ledde till att 121 människor dog i den lokala epidemin. 1933 hade samma förslag framförts av amerikaner.

Efter Andra världskriget har både USA och Sovjet utvecklat vapen av lungpesten. Man har experimenterat med olika tillvägagångssätt, som vacuumtorkning, antibiotikaresistenta stammar, kombinationer med andra sjukdomar (som difteri, halsinfektion med 5-10% dödlighet) och genmodifiering.

Pesten idag

Idag finns pesten framför allt i Asien, Sydamerika, Nordamerika (sydväst) och Afrika.

Man behandlar idag pestutbrott med antibiotika, t ex streptomycin och tetracyklin. Det finns även ett vaccin med begränsad effektivitet. Pesten är en samhällsfarlig sjukdom enligt Smittskyddslagen och måste anmälas.

Allmänfarliga sjukdomar är smittsamma sjukdomar som kan vara livshotande. Dessa kan dessutom anses kunna få en spridning i samhället som innebär en allvarlig störning eller överhängande risk för en allvarlig störning i viktiga samhällsfunktioner och som kräver extraordinära smittskyddsåtgärder. De kallas då samhällsfarliga sjukdomar och kan ha anmälningsplikt.

Vissa sjukdomar är så allvarliga och smittsamma att det finns risk för epidemi om en smittad individ inte får vård och därmed samhällsfara. Därför måste en individ som drabbas av en anmälningspliktig sjukdom söka vård och genomgå behandling. Individen har även en plikt att hjälpa med smittspårning och att undvika att smitta andra. Samtidigt har individen rätt till kostnadsfri vård och fria läkemedel.

För svåra fall måste man förutom antibiotika även ge stöd för cirkulation, respiration och njurfunktion (t ex respirator och dialys).

Pesten i historien

När man inte visste vad som orsakade en sjukdom hade man även svårt att skilja mellan liknande sjukdomar. Historiska uppgifter om ”pest” kan avse vilken dödlig infektionssjukdom som helst som fått stor spridning. Därför har man i modern tid testat gamla sjukdomsoffer för att avgöra vilken sjukdom det egentligen rörde sig om.

Man har ibland menat att det måste ha varit ett virus som orsakade digerdöden, men år 2000 hittade man Y. pestis-DNA i pestoffer från 1300-talet i Montpellier. I oktober 2010 kunde man verifiera att Y. pestis orsakade Digerdöden och 400 år av senare epidemier över hela Europa. Den pestbakterie vi ser idag skiljer sig från hur den såg ut då och därför kan även smittsamhet och dödlighet ha varit annorlunda. Jag kan dock efter mycket läsning inte lova att den här diskussionen är nedlagt för evigt. Vissa menar fortfarande att ett virus är en troligare bov eller till och med att det inte var pest, utan mjältbrand.

År 2009 kunde man knyta en molekylärgenetikers död, professor Malcolm Casadaban (University of Chicago), till hans arbete med en försvagad stam av Y. pestis (Investigation of a researcher’s death due to septicemic plague). Man hittade hos honom en sjukdom, hemokomatos (som innebär att järn inlagras i kroppen och särskilt levern), som tros ha gjort honom särskilt känslig för den försvagade stammen som användes i hans forskning.

I USA bär 1/400 på genen och människor av europeiskt ursprung har dubbelt så stor förekomst eftersom sjukdomen gav ett skydd till sina offer och därför selekterats fram i Europa. Bärare av sjukdomen har i normalfallet bättre chans att överleva böldpesten och sådana populationer hade högre överlevnad och större tillväxt. De saknar ett ytprotein, som orsakar högre järnupptag från tarmen och lägre koncentration i vissa immunceller. Det kan ge skydd mot vissa sjukdomsframkallande organismer.

I professor Casadabans fall gav hans med åldern inlagrade järn i levern istället bakterien det överskott av näring som den behövde. Hans stam hade nämligen försvagats genom att hindra den från att ta upp järn. Typiskt.