Castor o Pollux

.

Driva ett Behandlingshem III

Förstämningen i patienternas matsal var som vanligt alltid så tjock att den gick att skära. Personalens skratt från sin isolerade matsal försatte ännu en gång tjejen i vånda och hon säger högt. ”Kan de inte hålla käften”. Killen ställde undan sin tallrik och tog en kopp kaffe gick tillbaka till sin plats vid bordet jämte tjejens vände sig mot henne och frågade. Varför säger du så? Hon såg rakt mot honom länge och han såg hur tårar började tränga fram i hennes ögon.

Senare samma dag hörs hennes gråt och smärta över hela behandlingshemmet. Här släppte tydligen år av vånda och utsatthet sitt krampartade grepp av en mycket ensam och utsatt själ. Bara timmar senare har vi plötsligt bland oss en en helt förändrad person, pratsam och gemytlig. Leende varmare och mycket, mycket vänlig. All reservation och misstänksamhet är borta, en ny klar glans i blicken.

En enda fråga som vem som helst av personalen kunde ha ställt om de varit intresserade, ändrade i ett slag hennes uppfattning om sin omgivning och inte minst sig sig själv. Vård bedrivs alltså av desillusionerade idioter och penningsugna behandlingshemsägare.  Belönas av socialen och rättfärdigas av myndigheterna som verkar sakna resurser i alla decennier… Det här är alltså ”behandlingshemmet” som lät konflikter gro och infektera miljön. Som inget gjorde åt konflikterna eller de utsattas mycket svåra problematik. Följa med strömmen ser ut som en underdrift vars löner alltså inte kunde kompensera för några brister, inte ens lusten att arbeta kvar.

Han beskrev för ägaren hur han en gång för inte så länge sedan sett och hört en föreläsning av Clarence Crafoord. Ägaren blev faktiskt intresserad av kunnandet hos denne som patienten måste lyckats beskriva på ett närmast otroligt sätt och såg möjligheter till utbildning av sina anställda. Det beslöts om en studiedag, kruxet var bara patienterna, de kunde inte vara kvar på behandlingshemmet den dagen, de skulle vara i vägen. De ordinerades bowling och lunch och fika ute på stan till en kostnad de själva skulle stå för? Killen som var mer på alerten påpekade det orimliga i att låta patienterna betala för den extra kostnad behandlingshemmet orsakat och följaktligen borde ta ansvar för.. Det lovade ägaren fixa men det visade sig att det var bara killen som klagat, fick tillbaka sina pengar, ingen annan! Tja, vad säger den som skådat misshagligheterna och inser allt blir komplett? Inget saknas av vanvård, vanstyre, dålig stämning?

Behandlingshemmet tog f.ö. sjukvårdsavgift som vid denna tid var 50 kr/dygn. Det hindrade dock inte alls dem från att ta ut alla extra kostnader på andra. Så medan patienterna försökte få ännu en dag att inte bli allt för lik en annan, satt personalen runt rostbiff och andra erforderliga tillbehör. Deras frukostar var något i hästväg med 4-6 köttpålägg och olika ostar och annat gott. Hos patienterna la de möjligtvis ut färdigskurna räknade bitar skinka och en halvtaskig fingrad ost, som personalen redan skurit godbitarna av. Ja ni vet hur det är.. Här delade patienterna frukostbord med en patient som inte kunde torka sig i röven själv. Dessutom skulle vi tvätta hans skitiga kalsonger. Det kallades terapi. Ja ni hör och ser att seriositeten i behandlingshemmets verksamhet var djupgående.. Var det så att personalen gladeligen vägrade skita ner sig?

De var också de som ljög om killen för att bli av med honom, skälet till det var att han undrade var behandlingen blev av. Dessutom tvangs väl han själv in i konflikter som behandlingshemmets flyktiga personal eller dess ägarskap aldrig brydde sig om eller hade utbildning att hantera.. De andra som ingen hjälp fick ställde heller inga krav och de var också de en enorm inkomstkälla.

Det borde blivit en polisanmälan mot behandlingshemmet av Länsstyrelsen.

Långt efter hans utskrivning dök Morgan upp hemma hos killen helt oanmäld. Han frågade om han fick komma in. Javisst vad roligt att ses igen och skulle sätta på kaffet. Vi hinner knappt sätta oss med kaffet förrän han säger ”jag får inte vara här” och ser ängslig ut. Du får väl vara här för mig säger killen, vem vill och kan hindra dig? Det visar sig att behandlingshemmet förbjudit kontakt!? Så kan dom inte göra säger killen du får ju gå vart du vill i samhället. Han är så rädd att han till slut ber att få låna telefonen. Ringer ägaren och bekänner var han är. Snart dyker ägaren upp vid dörren och killen frågar varför de inte får ses? Men får inget vettigt svar. Efter ett halvår hoppar Morgan från andra våningen på behandlingshemmet i ett försök att ta sitt liv. Hans knän förstörs.

Denne utsattes för mer tryck ifrån behandlingshemmet. Redan där hade de förbjudit honom att tala med killen. De påstod att de hade gjort affärer. Ägaren hade lovat killen en lägenhet men denne hade inte ”talat om för de anställda under två månader” att han var påtänkt för den. Utan istället upptäcker killen att en annan patient ska ha den aviserade lägenheten. I den uppkomna situationen så nämnde Morgan att han kände någon på byn som hade en fastighet. Si det gick inte för sig, trots att det inte fanns någon personlig vinning, så skrämde de upp Morgan även här. Vad var anledningen till det då? Redan då förbjöds denne att tala med mig och så behandlade man svårt psykotiskt sjuka patienter..

Mer underligheter. Ägaren hade gått till det kommunala bostadsbolaget i samhället och sagt att de ville ha en lägenhet till ”en anställd”. Sedan visade det sig att hyran skulle betalas till behandlingshemmet, de skulle behålla kontraktet, men det satte killen stopp för, ett enda samtal om sakernas tillstånd till bostadsbolagets ordförande och han fick ett eget hyreskontrakt!

Det här visade sig vara behandlingshemmet som i socialens journaler hade lämnat förfärliga beskrivningar om denne för att motivera tvångsutskrivning. Där påstods ”skrämt all personal och patienter” vilket var en grov falsk anklagelse och ren skär lögn. Nog utgjorde en person som genomskådat verksamheten så totalt ett hot…. Inte dess mindre hade dessa falska uppgifter använts för att motivera hinder för umgänge. Att de stått där i flera år uppdagades när kopior av journalerna begärdes ut. Vid utredning av Länsstyrelsen och konfrontation med Behandlingshemmets föreståndare och dess ägare. Svarade ägaren om varför det stod så  socialens journaler att ”det hade han inte en aning om”. Socialen svar var att de hade bara skrivit utifrån sina anteckningar och en kort mening är ju svår att förvanska eller tolka fel. Trodde någon att Socialen rättade sig efter de nya uppgifterna om de synnerligen falska och grova anklagelserna? Inte då. Det skulle ju inneburit att de fått erkänna att de gjort fel… Hur skulle en helomvändning ifrån inställningen att de höll en fullständigt livsfarlig och hotfull psykopat på avstånd från sitt barn se ut i denna nya verklighet. Att istället mamman var en komplett lögnerska och falskanklagerska förutom mest lik en psykopat? Så ska det ju mycket till att göra parodi på sig i två domstolar och sedan vänder inte socialen kuttingen rätt heller. Inte ens när föremålet för deras omsorg krossar sina ”försörjares” färska utredning från BUP och snart tio års support från socialen på tio minuter i en Länsrätt. Själv kunna ju killen skryta med att sjukdomen, ångest, depression, panikångest inte var värre än att kunna i detta tillstånd genomskåda den människa som skulle komma åtnjuta socialens och BUP förtroende oavsett vad hon sa, men göra sig till hänsynslös clown i alla domstolar.. Livet efter detta Det tar inte lång tid att konstatera hur illa det borde vara både med soc och BUP. Ingen kan väl undgå att se att de hade för hög hastighet och allt gick av bara farten.. Slut ledningsförmåga och ”proppar” som ständigt avlöser varandra länder inte till revision av verksamheten för sedan satte väl prestigen in..

Till råga på allt om det finns mer av denna vara. Så visade sig Socialstyrelsen som dess högste chef sa, ”ha flera anmälningar” på just det behandlingshemmet! Det går ju inte ihop enligt, åtminstone inte, officiell rådande logik. En massa anmälningar måste leda till åtgärder, men det såg behandlingshemmet uppenbarligen till att fullgöra på alla möjliga upptänkliga och förvånansvärt dåliga sätt. På åtta månader blev det fullt av övergrepp och misshälligheter som inte borde förekomma på ett behandlingshem. Chansen för att det var likadant innan som efter är mycket stor.. Betydligt större än det faktum att saker och ting gick rätt till. Dessutom rörde övergreppen inte bara en person utan alla..

För då, året -88, 1018 kronor per dygn och patient kunde man i lönsamhetens tecken fortsätta som om ingenting hänt.. Det måtte ju glädja alla utom patienterna.. Att de hamnade inte bara sist och utanför skaran av intressenter var under dessa åtta månader ingen nyhet. Det var som av födsel och ohejdad vana..

På byn var det omvittnat hur dåligt det var på ”behandlingshemmet”. Anhöriga till personal var bekymrade, men gjordes någon anmälan? Det riskerade kanske ingen..