En rad forskare har ifrågasatt den rigida och förenklade uppdelningen i kontinental rationalism och engelsk empirism i sexton- och sjuttonhundratalens filosofi. “Entspannung ist…erwünscht hinsichtlich jener geistigen Kontinentalsperre, die seit dem Beginn der Neuzeit bis heute fortwirkt”, skriver Christian Hauser i inledningen till Selbstbewusstsein und personale Identität. Positionen und Aporien ihrer vorkantischen Geschichte. Locke, Leibniz, Hume und Tetens (1994). [Op. cit., 23.] Louis E. Loeb inordnar i From Descartes to Hume: Continental Metaphysics and the Development of Modern Philosophy (1981) liksom även Alain Renaut Berkeley i traditionen Descartes-Spinoza-Malebranche-Leibniz, och vänder sig liksom Hauser även i övrigt mot den radikala dikotomin. Även i Ernest Sosa, ed., Essays on the Philosophy of George Berkeley (1987), koncentreras på förhållandet mellan Berkeley och Leibniz, och även på Berkeleys reception i Tyskland. Som Hauser visar, är det inte minst ifråga om självmedvetandet och personbegreppet som problemsammanhangen mellan empirismen och rationalismen blir uppenbara.
Jan Olof Bengtsson 