Det är långt här inne mellan gångerna nu.

Jag kan inte sätta fingret rakt på varför egentligen. Det är inte för att jag ledsnat. Snarare tvärtom. Jag skriver mer än någonsin.

Jag har börjat läsa mer igen. Jag börjar fylla en hylla med böcker jag vill behålla igen. Jag som eldade upp alla mina böcker, så där 3000 stycken när jag flyttade från huset i Järvsö. Bedrövligt kan det kännas som nu. Jag som nästan aldrig ångrar någonting.

Nu letar jag upp gamla titlar på barn- och ungdomsböcker på Bokbörsen och ’köper tillbaka’ de jag älskade mest.

Imorgon ska jag hämta Sara är inte som andra av John Branfield och Trassel till tusen av Gordon Korman. Den senare nämnda spelade vår klass till och med som teater på Vargöns skola i femman för hela skolan förutom sexorna (eftersom de var äldre än oss och läskiga). Undrar just om vi inte till och med gick med på att spela för sexorna tillslut efter lite övertalning från dem? Den ”föreställningen” blev ganska poppis. Någon av mina klasskamrater som läser detta som minns bättre än jag?

Jag tror jag kanske har fått något som kan liknas med skriv-prestation-ångest. Vad nu det är? Jag vill inte bara haspla fram något som inte har någon betydelse. Men vad spelar det för roll egentligen? Det är en blogg. En blogg jag haft i snart femton år! Det finns ju massor av viktiga och mindre viktiga inlägg i arkivet som bara får finnas där. Som är är en bit av mig och mitt liv bara helt enkelt.

Jag analyserar allt jag gör just nu. Allt jag säger ja till, allt jag nekar, allt som måste beslutas. Det tar en himlans tid. Inget spontant här inte. Det kan ta mig tre dagar att svara på ett meddelande. Jag måste fundera på hur mitt svar kan tydas och tolkas för den jag svarar. Så det inte blir fel. Att det inte missuppfattas är ju viktigt. Nej inte alls egentligen. Men för mig är det så just nu. Jag har kanske för mycket tid över eller så är det bara en fas jag är i. Det går över.

Jag håller på att byta riktning på vad som inspirerar mig. Eller mer kanske på vad som ger mig mening. Mycket av samma inspirerar fortfarande, men jag känner inte längre att jag måste haka på alla tåg som erbjuds mig. Jag har det väldigt bra där jag är just nu. I mitt eget huvud med mig själv. Jag tänker att jag gärna stannar här ett tag.

Ber om ursäkt om detta kom fram lite flummigt, men det var i alla fall så det ville ut.

Ha en trevlig tisdagskväll!

Karmisar Becca