Jävla feministfitta skriver om att hata sin förtryckare.

Hon inleder med att det är ”helt jävla rimligt, legitimt och till och med positivt att hata sin förtryckare” (d.v.s. män). Men det är i själva verket högst orimligt, illegitimt och negativt att hata en grupp människor (strax över 50 % av världens befolkning) baserat på deras medfödda könstillhörighet. Jag kommenterade Filippa Berg likadant häromdagen, och det är sorgligt att det skall behövas. Det är sådana här feminister som gör att uppfattningen att ”feminism handlar om att hata män” får en grund att stå på.

Hon säger att ”hatet hjälper en att se klart”. Det är allmänt vedertaget att det fungerar tvärtom: att hat förblindar, och hindrar en från att se saker och ting på ett objektivt eller neutralt sätt.

Hon menar att det inte är något fel ”att en icke-vit… hatar vita”. Nej, förvisso inte, om hudfärgen är en irrelevant omständighet. Att hata människor på grund av deras hudfärg är däremot rasism.

Hon skriver att det inte är roligt ”att veta att min blotta existens är ett problem” som sker ”på någon annans bekostnad”. Att säga att det inte är roligt är dagens underdrift. Att betrakta sin blotta existens som ett problem och en börda för andra människor urholkar självkänslan och livsglädjen. Det är vid den här punkten man bör se upp från sina genusteoretiska läroböcker och tala ut med en terapeut istället.

Hon konstaterar att det inte finns något man kan göra för att sluta förtrycka andra människor; man kan bara ”försöka att förtrycka människorna i sin omgivning så lite som möjligt”. Det följer logiskt från premissen att man förtrycker människor genom sin blotta existens, snarare än genom sitt beteende. Lyckligtvis är premissen felaktig. Delvis består denna lycka i att premissen bara lämnar ett enda moraliskt alternativ: självmord.

Hon avslutar med att hon ”hatar, hatar, hatar cismän så jävla intensivt”. Man bör nog i största allmänhet förhålla sig skeptisk till texter som glorifierar hat mot folkgrupper.