Recensionen också publicerad i Borås Tidning 21 september 2013.
Lagom till Camilla Läckbergs 10-årsjubileum som författare släpper hennes förlag Forum boken Mord och mandeldoft. Det är en bok som innehåller tre noveller, en kortroman, en lång tillrättalagd “djupintervju”, korta resuméer av de 8 Fjällbackadeckarna, beskrivning av Fjällbackakaraktärerna samt en deckarskola. Puh. Det är en utgivning som både förvånar och förolämpar. Bland annat för att djupintervjun är längre de tre novellerna tillsammans.
Jag gillar Camilla Läckbergs Fjällbackadeckare. Jag tycker att hon lyckats med att hitta en balans mellan deckargåta och familjeliv som lockar till läsning och att hon i Erica Falck och Patrik Hedström hittat karaktärer som läsaren vill följa.
Men Camilla Läckberg har problem med det mindre formatet. Visst har de kortare novellerna tjusiga knorrar på slutet. Och visst andas kortromanen Agatha Christie i sitt upplägg. Men i det kortare formatet framkommer det som inte syns i de längre romanerna – att historierna har en alltför mallad och enkel dramaturgi och att språket faktiskt är rätt fattigt och klichéartat. Läckbergs prosa, i sin vardagliga och mysiga pladdrighet, kräver helt enkelt ett längre format för att komma till sin rätt.
Deckarskolan har ett bra “du kan också”-anslag. Men utöver några enstaka show don’t tell-tips, så är det inte mycket som känns matnyttigt eller särskilt inspirerande. Jag väntar hellre på nästa Fjällbackadeckare. Enligt djupintervjun heter den Lejontämjaren.
Annika Koldenius 