Den blev äntligen av – resan till Venedig! Min tredje och säkert sista färd till La Serenissima. Från tidigare korta besök – 50 och 30 år sedan – minns jag inte en lika trött stad, tyngd av turismen. Ville man in i San Marco var bokning möjlig först i slutet av juni, likaledes Dogepalatset. Dem besökte vi i tiden utan konstigare köande, som tur. Också kring Rialtobron var turistflödet kompakt. Där hörde jag nästan den gamla staden sucka.

Det är ett tag sen maken och jag på tu man hand tog oss fram i relativt okänd stadsmiljö. Hur hittade man förresten i Venedig före gps-tidevarvet? Nu navigerar sig de flesta fram i gränderna med telefonen i högsta hugg. Ja, de gamla gula skyltarna kan man ju fortfarande stöda sig på. Välja att ta sig till ”San Marco – Rialto” eller rulla sin resväska mot ”Ferrovia”.

Det gick fel, först. Vi hade inte tänkt på att staden också har en annan järnvägsstation än Santa Lucia, Mestre, 10 km längre bort. Dit hamnade vi efter att ha landat på Marco Polo och det var lite trassel innan vi med taxi kunde navigera in oss över rätta broar till vårt hotell med det lovande namnet Palazzo Odoni.

Ett Palazzo var det i sanning! Med vacker innergård, elegant inredning – och 66 trappsteg upp till det rum – superior defakto – vi tilldelats allra högst upp på vinden.

Första soliga dagen var det terassväder och gondolväder och solväder. Men sen blev det annat! På onsdagen var man glad att paraplyet var med. Duggregn hela dagen. Och på torsdagen var man nöjd att man hade en rock med sig – rena rama ovädret med blixtar och åska tillstötte på kvällen. Knappt man kunde skutta torrskodd ut ur restaurangen, gatorna var översvämmade. För att inte tala om vår hotellingång …

Men i övrigt var det mat och konst och mera konst och mat – det kan inget väder rå på. Ett tiotal kyrkor – av mig noga utvalda – hann vi besöka och naturligtvis konstmuseet Galleria dell´Accademia. Det är inte så bara att ta sig från mål till mål i denna trappornas, broarnas och återvändsgrändernas förlovade stad.

Man går och man trampar och man stretar, det blev dryga 20 000 steg per dag. Men det är verkligen värt att ta sig ut ur människogyttret vid Markusplatsen. I de flesta kyrkor fick vi beundra konstskatterna nästan solokvist och jag hörde gråhårsdamen viska ”visste du att jag hade sådant i mina gömmor, detta var väl ändå värt en resa – om än bökig och tung”.

S. Maria Gloriosa dei Frari blev vår favorit, den tyckte maken (på äldre dagar både konstvän och konstkunnig) att vi skulle besöka en gång till i kvällningen strax före stängningsdags.

Och maten, jo, förstås. Vi satsade på Amarone alla middagar och lämpligt nog hittade vi den äldsta – och dyraste – sista kvällen som ju alltid ska utforma sig till en liten avskedsmiddag. Osteria ae Cravate var trångt, trivsamt och så italienskt man kan önska. Utanför stugvärmen öste regnet ner allt hetsigare medan vi åt oss igenom tre rätter.

Och så är man hemma igen, det är både skönt och vemodigt. Känslan av att både staden och man själv åldrats och förfallit är påtaglig. Inte länge till har man kraft att promenera så mycket som en stad utan enkla kommunikationer kräver. Och hur man än restaurerar och underhåller den gamla stadsdamen känns loppet också där kört.

Otroligt nöjd är jag i alla fall över att min dröm gick i uppfyllelse – att återse staden jag alltid tyckt har blivit på hälft. Kände mig rätt tillfreds denna gång – mer hade vi inte klarat av att se och flera än tre dagar hade känts för mycket. Även om solen naturligtvis började skina från klar himmel morgonen efter ovädret – just då vi rullade iväg våra resväskor mot taxistolpen på väg till Marco Polo.

På skrivbordet ligger nu en hög inträdesbiljetter, vykort och en avbockad ”att se i Venedig-lista”. I huvudet surrar minnen och tankar om forntid och nutid så där som det brukar hos gråhårsdamer.

Detta var i sanning ett möte som hette duga, något att leva länge på!

Eurovisionstävlingen är avgjord och de gästande barnbarnen har kuskats hem. En vidunderlig morsdagsmorgon är det, på hemvägen tog vi en liten tur via Klobbens havsbad.

Så tyst – klockan var ju bara 9.30. Några vinterbadare – ja det är väl nästan vårbadare man kunde kalla dem nu – tog ett dopp i viken. Två svanpar bråkade om vem som ska få förfoga över stranden närmast båtklubben. Den ena hanen jagade med en häftig attack bort inkräktarna – jamen visst, hans fru höll ju redan på att bygga bo i vassruggen.

Och svalorna – mina mest älskade fågelvänner har anlänt till Sökö! Det är så att ens bägare flödar över! Det är äntligen vår i Finland!

I går kväll var det liv i stugan. Först lunchade barnbarnen – alla tre – och vi på McDonalds, sen följde besök på Sea Life. Därpå provianterades traditionsenligt inför kvällens Eurovisionsfinal. Köpkärran full av godsaker, kvällen är ju lång.

Och utsändningen börjar sent, det blev en hel del sällskapsspel och lek under väntetiden. O insisterade på att få plocka fram tomtedörren och alla dess små attiraljer han blev så förtjust i i julas. Nå, vad är det vidare – snart stod den uppställd i sin knut – med ett tillägg – den lilla majstången utplockad ur prydnadsskåpet. I tomtevärlden firas nämligen dessa högtider samtidigt, tyckte O.

Sen började den långa utsändningen. Efter att ha utfört ett intrikat dansnummer till Tysklands låt drog sig O småningom tillbaka och tog ”färjan till Fjäderholmarna”.

Vi andra höll ut, röstade och gäspade och dippade chips. Det var en konstig final, i en underlig tid. Vad kunde det egentligen annat vara? Mycket kommer konceptet att analyseras efter årets kalabalik.

Jag hade lagt mina telefonröster på Norge och Estland som ju sannerligen inte visade sig vara allmänna storfavoriter. Vårt eget finska bidrag var som en frisk fläkt i allt allvaret.

Det kändes också fräscht att läsa att Windows95mannen nu efter förrättat värv ser fram emot att förflytta sig till sin kolonitäppa. Det är våren i Finland, det! Att plottra med sina odlingar – i täppa eller på balkong.

I veckan ska maken och jag dra till Venedig, hoppeligen. Liksom lite för att högtidlighålla min instundande 70-årsdag – och för att fira att vi nu tillsammans studerat italienska på Arbis två hela läsår!

Det utlovas ösregn alla dagar.

Vi packar extra skor och paraplyer och litar på att Harrys bar håller öppet. Liksom alla kyrkorna. Beskåda Bellinin och ta sig en och annan Bellini – det är planen.

Det torde regn och åska inte kunna förhindra!

I år beslöt vi göra mammornas morsdagsresa lite mera i närtrakterna – det fick bli Haapsalu på dotterns initiativ. Hon har tillbringat en resultatrik skrivarvistelse i staden några år sen – jag har bara nosat på orten tidigare i samband med en körresa och en arbetsplatsutfärd.

Det kändes att det var dags att se sig om lite ordentligare. Det blev alltså att resa över med båt och sen färdas ett hundratal kilometer med buss.

Mycket behändigt – men man ska se till att ha bokat plats också i bussen. Det var knökfullt!

Dottern insisterade klokt på att vi skulle luncha ordentligt före avfärden – hon hade hittat den lilla restaurangen Kotused Toidud, belägen vid busstationen – där serverades stadig husmanskost.

Som det alltid är i Estland – vid sidan om det lite gammaldags och traditionellt kontinentala hittar man det nyaste och trendigaste. Bästa kaffet i stan skulle Precious som låg alldeles intill servera – och sannerligen var deras espresso mustig. Läckra praliner kunde man njuta av därtill – och sedan var man redo att äntra bussen till Haapsalu.

Nu hade vi kommit till sydligare breddgrader! Det grönskade vilt – och marken var alldeles blå av sippor.

Lahe Guesthouse mitt i Haapsalu gamla centrum var en pärla!

Bekvämt och personligt, med läcker frukost och en trädgård med paviljong! Första kvällen var det bara vi och några landsmän som var i stan för att delta i Horror and Fantasy Film Festival. Morgonen därpå var både huset och gårdsannexet fyllda av en stor italiensk familj – tre generationer – som skulle besöka släkt i staden.

Första aftonen orkade jag efter min präktiga kotlett äta bara en sillsmörgås – men inte vilken macka som helst! Den hade minsann platsat på vilken kunglig supé som helst!

Nästa dag blev det kultur för hela slanten – nu fick jag äntligen se den intressanta biskopsborgen! I domkyrkan som ligger mitt i fortifikationen sjöng Kyrkosångsförbundets kör under den nämnda resan till Estland, men nog var den liksom allt annat väldeligt upputsad och restaurerad.

Av mycket i Haapsalu finns det ju avbildningar gjorda av Ilon Wikland, uppvuxen här – bilder hon gjorde ur minnet långt senare i sitt nya hemland. Också slottet med sin kusliga vita dam (enligt sägnen inmurad i dopkapellets vägg) hörde till Ilons inspirationskällor – och här har vi ju också förebilden till Mattisborgens torn!

Ja, vad mera? Promenader längs stränderna där restauranger och kaféer inte ännu öppnat för sommarsäsongen. Bakom badinrättningarnas fönster såg man dock gästerna titta fram – ett stort bastufönster var rentav riktat mot strandpromenaden!

Ljuvliga solnedgångar var det! Och eftersom maten tycks vara en viktig del av denna blogg ska jag presentera några läckerheter till: stekt strömming med gräddfilssås fick bli lunch andra dagen, följd av päronmarängbakelse till kaffet. Den bakelsen, lätt som ett moln, åt dottern varje dag då hon satt och författade i staden – jag kunde bara hålla med om att den var vidunderlig. Lite bränd mandel i den också …

På söndag tog vi bussen till Tallinn där maken mötte oss – han hade tagit dagsbåten över. Nu boddes poscht på fina Hotel Schlössle.

Men något utmanande var trappan till dotterns rum på andra etaget – i broschyren beskriven som ”a full historical experience”. Jo det vill jag lova – jag testade den aldrig!

Vi åt italienskt och avlade en liten cocktailbarrunda i den lugna söndagskvällen. En aperol spritz på torget blev det också på måndagen – och givetvis besök på Rahva Raamat – dottern hade fått inköpslistor av döttrarna.

Fredag till måndag låter inte så länge – men i denna tappning kändes det mycket! Många upplevelser att smälta, många vänliga människor att komma ihåg! Världens raraste lilla vinbars-hund icke att förglömma!

Ett ordspråk för denna morgon, kanske! När vyn från fönstret och vyn i FB är lika vit och snöhöljd. Visst varnade meteorologerna för detta väderkaos, men det känns ändå lite överrumplande.

Vi hann ju t.o.m. byta till sommardäck redan, det gör livet lite besvärligt.

Blir att stanna inne i dag. Situationen är densamma som under pandemins dagar – det finns ingen att beklaga sig för. Vi är alla insnöade här i vår omkrets. Spårvagnarna i centrum lär stå, meddelar maken från vardagsrummet. Ännu värre för dem som borde vara på väg nånstans.

Just som bilderna av sippor och krokusar började smyga sig in i de mediala flödena är allt igen dolt av ett tungt täcke snö.

Tidningsläsningen på morgonen erbjuder inte en stråle ljus den heller. Hela världen är upp och ner, små illmariga maktlystna män bollar ostört med planetens säkerhet, det är ammunition och vapenskrammel över högt och lågt.

Det är en regering i det egna landet som tycks sakna sans och vett, men här har vi tack och lov en fräsch opposition som helt lagligt och fritt tycker annorlunda och protesterar. Man skulle ju storkna annars!

Nej, nej, nej! Nu drar jag i tankarna annanstans! Den här tiden på året brukar dottern och jag göra ”mammornas morsdagsresa”. I år ska det bli Haapsalu, om bara några dagar. Kanske även den staden är helt dold i snö!

Sydligare breddgrader har det varit tidigare år, Dubrovnik i fjol och Paris året därförinnan t.ex. Då besöktes Monets trädgård i Giverny och det är platser av den typen som nu inger mig hopp och livsglädje.

I kontrast till vår nuvarande väderlek framträder dessa minnen i det närmaste som paradisiska.

Men FB-minnena visar att snökaos förekommit den 23.4 både nu och då, t.ex. 2016. Då kunde jag emellertid meddela att alltihop klarnat upp till kvällen och en promenad upp på det invidbelägna Kasaberget var möjlig.

Dessa vyer väntade där. Jag antar att den promenaden får vänta ett tag i år. Men bilder kan man plocka fram.

Och hoppas och drömma. Det töar nog, vad det lider.

Ibland känns det som att jag är den mest overksamma pensionär man kan tänka sig. Jag gör ju knappt annat än gör quizar, går på utställningar och hivar i mig ett och annat wienerbröd.

I de sociala medierna tar jag del av hur många jämnåriga – och betydligt äldre – verkar ha en mera meningsfull vardag. Man drar kurser, är aktiv i föreningar, sjunger i körer, engagerar sig i politiken.

Man skriver artiklar och håller föredrag. Maken översätter läromedel och drog en heldagskurs för kolleger i helgen.

Folk är med i spelet och leken.

Inte jag. Men duger jag ändå?

Jag har ju i alla mina dagar varit usel på föreningsarbete, hur skulle det kunna bli annorlunda nu på ålderns höst? Jag har skrivit om allt jag känner jag behöver skriva om och har inget nytt att föreläsa om. Jag kan inte handarbeta och har ingen konkret hobby.

Så vad blir kvar?

Tid.

Tid för barnbarnen t.ex. Och där tror jag man kanske kan göra en insats genom att bara vara.

Maken och jag har tid att skjutsa när de unga ska nånstans. Och när man åker runt eller hänger med som barnvakt – åt den yngste – hinner man prata – och mest av allt lyssna. Ge sin fulla uppmärksamhet på ett sätt det är omöjligt att prestera när man är mitt i de aktiva åren.

Där kan kanske mommen skarva till lite, mommen som har tid.

Mitt i allt detta gamylliv har jag funderat över vad som kunde vara goda råd att ge åt yngre personer, såna där allmänna saker man snappat upp under livets gång.

Jag märker att jag i lika mån får rikta mina funderingar till mig själv – uppfostra mig, påminna mig om vad som borde gälla.

Nå vad har jag kommit till, vad är mommens guide i livet? Here goes:

1. När du kommer på en vänlig kommentar eller tanke om något eller nån, håll inte inne med den!

2. Får du en negativ eller elak kommentar i tankarna, tänk efter innan du reagerar!

3. Men attackeras nån vän till dig ska du inte hålla tyst med ditt försvar.

4. Följ din egen stjärna också om andra människor tycker den verkar blinka lite svagt.

5. Försök att göra livet lättare att leva för folk i din krets, inte tvärtom.

Levnadsråd, beprövade sådana som mommen själv får repetera varje dag.

Men inte predikar jag ju dessa påbud för barnbarnen, konkret. En regel finns det emellertid, av lite annat slag: är det nån bok du vill ha måste du få den!

Mommen och mofa betalar.

Det är sen gammalt i vår familj.

Dags att röja upp i köket, bädda och besöka frisörsalongen. I morgon är det onsdag och bastu. Besök i handelsträdgårdarna på torsdag och lunch med väninnan på fredag.

Det var den veckans program. Ja och en tupplur varje eftermiddag.

Hela påsken gick i flunsans tecken. Och just som jag tyckte mig komma lite på benen slog maginfluensan till. På den vägen är det några dagar nu. Jag har kommit via stadiet då Jaffa börjar smaka till milstolpen då en enkel hamburgare kan tänkas hållas inne.

Tunga nätter i marornas klor har det varit. I natt utbröt det krig i mina drömmar och tanken på att de stämningarna är verklighet för många i dag är fullkomligt outhärdlig.

Att det måste ställas till med sådan ofärd när världen och naturen i sig själv erbjuder så många oundvikliga utmaningar.

Utmanande är det att formulera sig märker jag också. Orden trillar hit och dit och låter sig inte fångas.

Men – det finns en värld utanför sjukkammaren, det påminde mig barnbarnet T om i morse. Hon kom turligt nog, efter utstånden magsjuka, iväg på skolresan till Sevilla. Och hemkommen kom det älskade barnet ihåg gamla mommo. Jag fick mig levererat ett präktigt text- och bildpaket på WhatsApp , en hel rundvandring i den stora katedralen i staden.

Länge har jag suttit och beskådat bilderna.

Du vackra, vackra, intressanta värld!

Man känner krafterna återkomma lite när man fördjupar sig i sådana fotografier …

Andra april skriver vi och helgerna är över. Hur mycket aprillande som timade igår orkade jag inte kolla, det verkar finnas väldigt lite att skratta åt i världen just nu. I dag tillstötte ännu ett nationellt våldsdåd av obegripligt slag.

Men i alla fall – nästan hela vår familj var sjuk – hela påsken. Äldsta barnbarnet T firade högtiden som hjälpledare på konfirmationsläger och vi hoppas inga bobbor dröjde sig kvar till hennes hemkomst på annandagen, snart timar nämligen språkresa.

Vi hade så trevliga planer, olika påskjippon i Västnyland och gemensam middag. Men det blev inte den minsta lilla kaffekopp tillsammans – dotterns familj drabbades av spysjukan och mommen tog över mofas dunderförkylning.

Ganska lama stämningar, alltså. Mofa som redan hunnit tillfriskna kunde turochlov ställa upp som kusk och hamburgarleverantör (på nåt vis är hamburgare bäst när man är krasslig och försiktigt ska komma in i ätandet igen).

Såhär utmattad har jag inte varit på länge. Det blev att sova och vila och lite matt titta på Ronja Rövardotter emellanåt.

Och ingen kyrka blev det – uff. Alla de fina ceremonierna i samband med påskens högtidsdagar fick deltas i via streamade och televiserade gudstjänster. Tack och lov för dem i alla fall! Ekenäs församling som ansvarade för långfredagen och påskdagen i TV hade verkligen ansträngt sig och bjöd på genomtänkta vackra tillställningar.

Det var tur att vi ”påskat” lite på förhand med pyntande och utfärder till trädgårdar och butiker prydda till påsk. Palmsöndagen kunde jag ännu bänka mig i domkyrkan – man får vara glad för det lilla!

Och nu regnar det och ser kyligare ut igen. Men minsann har både blåsippa, krokus och tussilago skymtat i vännernas FB-flöden.

Det sägs ju att det är fult att skryta med flotta dukningar och läckra rätter och stora glada familjer på de sociala medierna. Men – mig gladde sådana bilder faktiskt väldeliga i år! Det var skönt att se att påskfirandet är i kraft och traditionerna hedras. Att folk samlas och umgås!

Det var emellertid också en tröst att höra att andra sjuklingar fanns i vänkretsen.

Nu börjar jag känna lite liv i mig igen! I dag anlände ett brev från myndigheten Traficom, de påminde om att mitt körkort bör förnyas – det går att göra utan krumelurer FÖRE 70-årsdagen.

Jag tvivlar på att jag nånsin mer vågar sätta mig bakom ratten. Mitt bilkörande hörde ihop med fasta inlärda rutter till församlingsmöten och kyrkokörsövningar. Då var körkortet oumbärligt och till nytta båda för mig och många skjutsade vänner.

Men vem vet! Jag beställde ett nytt körkort i alla fall. Påhejad av maken som tycker jag ska utmana mig själv lite.

Vi får väl se!

Häromdagen stannades jag av en dam under mitt besök på köpcentret Det stora äpplet – Iso Omena. ”Är du Ernst Lindholms äldre dotter”, ville hon veta.

Det är jag förvisst, fast det känns oändligt länge sen någon tilltalade mig i dotterrollen. Damen ifråga visade sig vara en av styvmors väninnor, det var visst på fars begravning vi sågs senast, drygt 20 år sedan.

”Du är dig helt lik”, tyckte hon, vilket ju kändes smickrande. ”Jag blir ju nog 70 i år”, upplyste jag och fick till svar – ”jag är 87, jag”.

Var nån välbevarad så var det hon! Chic är kanske ordet jag söker.

Men, men, just detta att jag plötsligt åkte tillbaka i barnarollen.

Det gör man ju ofta vid helgerna då traditionerna och minnena överfaller en.

Jag har mysiga minnen av barndomens påskfirande, t.ex., medan maken bär på helt annorlunda hågkomster.

Inte var det så mycket vi gjorde – ofta firade vi hos mommo och moster i Tavastehus. Det målades ägg och påskharen levererade en generöst tilltagen påse godis på påskmorgonen.

På påskmorgonen dansar solen sa mommo alltid, men någon vidare religiös stämning rådde inte. Ingen kyrkogång överhuvudtaget.

En påsk minns jag emellertid att jag satt med örat klistrat mot radion i flera timmar – Matteuspassionen radierades – med min sånglärarinna Marianne Segerstam i en av rollerna. Jag måtte ha varit 9, 10 år vid det laget och Marianne hade tipsat oss elever i Tolari folkskola om sitt medverkande.

Var det redan då Matteuspassionen blev stilla veckans bakgrundsmusik för mig?

Påsken med alla sina dramatiska kast har alltid varit en favorit för mig – fast långfredagen i sin 60-talstappning nog var ganska så – lång!

Det var sorgligt, men det gick bra! Det blev fest till slut!

Hemma hos maken rådde inga ljusa stämningar. Inte var man religiös, men stillsamt och dystert skulle det vara. Det tog några år innan jag lyckades skingra de mörka vibrationerna – ens i någon mån.

Och sen kom dotterns familj med sina påskhäxvandringar och roliga påskäggsjakter och genomtänkta påskmiddagar! Äldsta barnbarnet är hjälpis på församlingens påskkonfirmationsläger i år, kyrkan har kommit in i vårt firande på det viset också. Gamla mommen bygger som vanligt upp stilla veckan kring gudstjänsterna på palmsöndag, skärtorsdag, långfredag och påskdagen.

För att återgå till far Ernst det var tal om i början. Vad jag kan minnas firade han inte påsk med resten av familjen så ofta. Men en bra sak visade han mig: Vinterträdgården i Helsingfors. Den besökte vi ofta på söndagar, pappa, syster och jag medan mamma fixade söndagsmiddag.

Nuförtiden pryds växthusen med påskblommor varje år. Maken och jag ska ta en tur till trädgården i dag på väg till nästsista lektionen italienska för våren.

Sen blir det några veckor påsklov före sista lektionen då vi redan är en bit inne i april. Sommartid blir det enligt klockorna – och småningom också i naturen.

Men först – god stilla veckan – och fröjdefull påsk!

En del av ett Astrid Lindgren-citat är rubriken, uppsnappat på Instagramsidan med författarens namn.

Den här tiden på året jagar man vårtecken och hopp om något annat än det grå slaskandet. Och dimmorna som ju dominerat vädret i våra knutar något osannolikt de senaste veckorna.

Men snart. Börjar det skymta först gult och sen blått och sen vitt vid dikesrenar och i skogsgläntor.

Och äppelblom blir det. Och sen börjar allt gå med racerfart, den skira grönskan är kortvarig. Nu måste man vara uppmärksam!

Bara tre lektioner italienska kvar denna vår. Och påsk i sikte, Gud vare lovad. Jag kunde inte hålla mig utan plockade fram pyntet redan på Marie bebådelsedag.

Vi har shoppat loss i narcissbutiken också, men ute på balkongen kan man inte vistas ännu nån längre tid.

Nå, vecka 12 har dragit igång! Det blir kanske några utfärder – Vinterträdgårdens påskupplägg och konstutställningen i Gumbostrand. Däremellan skjutsande av barnbarn, alltid intressant att få höra vad som är på gång med dem. Och kunna fokusera på dem enskilt under bilturerna.

Sen är det ju de årliga undersökningarna av ögon och tänder att boka och maken har sina labbprov. Uff.

Ett nytt läsprojekt har också dykt upp. Hufvudstadsdrakens prenumeranter erbjöds häromveckan en tre månader lång gratis digital prenumeration på Dagens nyheter. Läsningen till morgonkaffet har därmed förlängts ytterligare, tur man är dagledig.

I dag kunde man ta del av en recension av Ebba Witt-Brattströms nya bok om Moa och Harry Martinson. Märker efter en titt i mitt bokhäfte att det tycks vara 47 år sen jag läste Moa senast, jag har bokfört en rad av hennes böcker samma år som jag gifte mig, 1977.

Beställde alltså både biografin och några böcker av Moa Martinson därtill.

Först får det bli ”Kvinnor och äppelträd”.

Givetvis.

I julklappssäcken ifjol fanns ett kuvert till mig, med rikt innehåll. Det var Stockholmskryssning med hela köret och det var musikalafton på Oscarsteatern: Änglagård.

I veckan nådde vi avresedagen. Det är fortfarande så att en båtresa i västerled över Ålands hav är en tur till en annan värld, tycker jag i alla fall. Svårt att sätta tummen på vad allt som är olikt, och besvärande är det inte, bara intressant.

Det är t.ex. ordvalen och stämningen i vad som sägs, på något sätt. Ofta tänker jag ”aj, jo det ordet finns ju i svenskan också, det ska jag börja använda”. Här är det gemensamma modersmålet samtidigt vardagsförenklat och salongsförfinat på ett spännande sätt.

Som den unga språksamma servitören på restaurang Grodan: ”smaklig spis”, flöjtade han och avslutade vårt besök med en vänlig hälsning: ”ta vara på er nu”!

En annan planet, lite!

I övrigt var det så mycket att ta in att man knappt hämtat sig ännu. Bara att få vandra genom ett soligt Stockholm, på torra snöfria gator! I lugn och ro upptäcka detaljer i arkitektur och miljö.

Att klättra upp – jo det var ett antal trappor – på Oscarsteaterns andra balkong, med ytterplaggen i famnen som vore man i London, några i publiken med vinglas i handen – nja, det vet jag inte om egentligen var tillåtet.

Mäktig sång, genomarbetad produktion, både vemod och skratt – det var Änglagård. Och Helen Sjöholm och Tommy Körberg i levande livet – varje gång den sistnämnde tittade fram lyfte taket av publikens uppskattning.

Dom kan musikteater, svenskarna.

Och nästa dag blev det museibesök av högsta rang. Vi vågade oss på att dra till Nordiska museet för att se den nya storutställningen Nordbor man hört så mycket gott om. Jo, det var en viss trängsel som det varslats, men vi tillfälliga resenärer kan inte titta in när som helst.

Jag kan knappt beskriva utställningen, den måste ses. Jag hoppas vårt Nationalmuseum nu när det repareras passar på att göra något liknande – en sådan enorm presentation av liv och kultur under 500 år. Och det är ju några århundraden av vår historia också. Aldrig i mitt snart 70-åriga liv har jag upplevt något liknande på museum.

Ja, sen var det hemfärd, nu med Viking Cinderella som just denna fredag åter inledde sin rutt mellan Stockholm och Helsingfors. Vänlig personal har ju alltid varit Vikings varumärke, liksom läcker mat. Och lite karaoke kan man åhöra och en drink i pianobaren …

Och när klockan blir 23.00, då måste man alltid bänka sig i nattklubben för att via det stora fönstret i aktern kunna iaktta hur fartyget anlöper Mariehamn. Det är tradition.

När de sista ljusen från hamnen slocknat är det dags att krypa till kojs.

Nästa morgon, efter en mäktig premiumfrukost vandrar vi ut i ett snögrått Helsingfors.

Fullpackade av upplevelser.

Tack för julklappen! Snart blir det vår i Helsingfors också!