Detta inlägg är fortsättningen till inlägget Unga, otåliga chefer i byggbranschen och deras beteende.
—–
På Sync är vi ju omåttligt malliga för vårt kontaktnät, jag har 913 kontakter in min telefonbok. Några som jag ringer dagligen, några som jag säkert behöver max en gång per år, vissa kanske vi bara hade kontakt med en endaste gång för flera år sen men de finns där ändå. En del av dem vill jag helst slippa prata med igen.
Rätt många kontakter vi har är sådana som vi i regel inte pratar så mycket själva men som vi förmedlar till andra, det är en del av det roliga – att kunna hjälpa någon som behöver hjälp att få kontakt med någon annan som faktiskt kan hjälpa till.
—–
På medelstora byggfirman fick jag lära mig att man aldrig kan be någon fara åt helvete hur välförtjänt det än kan vara för man vet aldrig var han dyker upp igen. Han kan sitta som beställare, besiktningsman eller jobba med inkasso och åka Harley Davidsson iklädd skinnväst nästa gång ni träffas.
Jag fick ett ryck en kväll hemma i soffan och en tanke formades. Orsaken till tänkandet var just det faktum att vi i byggbranschen rör oss runt bland olika firmor. Det är precis som Fredrik fick klart för sig häromdagen, att många inte vill sitta still på ett och samma ställe.
Jag fick en tanke att skriva ner en associationstråd som beskriver hur folk känner varandra, som ett sociogram fast på ett långt snöre. Det var för att beskriva att allt går runt och kommer tillbaka. Detta med utgångspunkt i mitt eget nätverk.
Jag skrev en enda lång mening som täckte en och en halv A4-sida. Det gick tvärs genom mina tjugo år, studsade på de företag jag jobbat på och de ställendär mina kontakter och vänner jobbade just då. Det går ju egentligen inte att beskriva det linjärt, det går i cirklar och spiraler, hoppar fram och tillbaka i tid och kopplingarna mellan människor kan vara släktskap eller en gemensam arbetsgivare eller att man råkat lära känna varann på ett bygge nångång.
Min poäng är att ingen (eller väldigt få) försvinner, de flesta finns kvar i systemet fast med nytt visitkort och lite högre lön, finare bil eller roligare chef. Nätverket alltså.
Lite som Facebook fast på riktigt.
—–
Sync Blog 
Bra!
Fortsätt att vara stolt över ditt kontaktnät.
Det är en del av dig som yrkesman.
Resurser är inte bara att vara stor – om ens.
Ingen kan allt.
Ju mer man lär sig, ju mer förstår man hur lite man vet. Allt är mer komplicerat.
Att prestigelöst inse detta, trygg i sin kuskap, och ha ett nätverk av personer med speciella färdigheter, antingen det är praktiskt eller teoretiskt – kanske t o m båda, det är resurser!
Att inte vara låst av att allt ska ske internt i företaget är en styrka.
Bara plocka de bästa/lämpligaste i sitt nät. Och utvidga det.
Men det krävs kunskap att inse när man behöver hjälp.
Ser man inte problemet kan man inte lösa det.
För din uppdragsgivare spelar det nog ingen roll hur du löser det – bara du löser det och gör det bra.
PS
”aldrig” är ett starkt ord.
Efter ett halvsekel och i olika roller i branschen har jag upptäckt: Det finns oftast undantag om än i vissa fall mycket sällsynta.
Du får/måste kanske någon gång ”be någon att fara åt helvete”. För din och/eller hans skull.
Inte bara med vackra ord med samma innehåll utan just precis så – och med eftertryck.
Så spar på det, så orden räcker till om det behövs.
Det är inte roligt och det sätter sina spår, men ibland måste man stå för något. Hela vägen.
Jag hoppas du slipper.