Under min vistelse i USA så fanns det en bok som jag såg överallt, läste om överallt, men själv aldrig läste. Den boken var H is for Hawk av Helen Macdonald. Därför blev jag själaglad när jag såg att Brombergs förlag planerade att ge ut den på svenska. Och nu är den här! H som i hök liknar ingen annan bok, men om jag skulle jämföra den med någon som påminner mig om denna, så skulle det förmodligen vara Joan Didions bok Ett år av magiskt tänkande. Båda två är litteraturvetare. Dessutom liknar de varandra i det att de båda skriver om sorgen efter en närståendes bortgång (far/make) utifrån en intellektuell ansats. Hur sorgen känns fysisk, hur hjärnan stänger av och går på autopilot för överlevnad. Det är en distanserad skildring av sorgearbetet, men smärtan blir synlig mellan raderna. I Helen Macdonalds fall så blir en duvhök räddningen. Tidigare har hon flugit med falkar och ända sen hon var liten har hon varit fascinerad av falkenerarkonsten. En bok i hyllan har en särskild plats i hjärtat. Det är T.H. Whites Goshawk (duvhök på engelska). Författaren till bl.a. romansviten Svärdet i stenen skriver om sina fruktlösa försök att tämja en duvhök och där hans otålighet blir det som förstör allt i slutändan. Det är denna läsupplevelse som får Helen Macdonald att inse att för att läka sin själ måste hon ge sig på den svåraste fågelarten av dem alla att tämja och det är så Mabel kommer in i hennes liv.

Mabel är en ung duvhökshona. En okänd värld med nya begrepp som sittbåge, huvor och falkenerarhandske öppnar sig för mig. Jag som lider av viss fågelskräck (avskyr t. ex. när fåglar flyger kring huvudet på mig), blir väldigt fascinerad och är tvungen att googla andra fakta under läsningen och lär mig bl. a. att falkenering är förbjudet i Sverige sen 1960-talet. Långsamt och mycket metodiskt försöker Helen MacDonald  tämja Mabel. Hon förvandlas nästan själv till en hök, tycker hon, så starkt är bandet mellan dem. Frysen är fylld med fryst kyckling och hare, men det gäller att hitta den perfekta vikten till Mabel. Hon ska inte vara för mätt, men inte heller för hungrig för då blir hon okoncentrerad och svårhanterlig. Hon börjar ta med Mabel ut för att flyga, först med koppel, sen fritt.

”Varje natt drömde jag om linor, rep och knopar, garnhärvor och sträck med gäss som flög söderut. Och varje eftermiddag gick jag lättad ut på cricketplanen, för när höken satt på min hand visste jag vem jag var och jag var aldrig arg på henne även om jag ville sjunka ner på knä och storgråta var gång hon försökte flyga sin väg.”

Men, duvhöken är en vild rovfågel och kan aldrig bli helt och fullt tämjd. Det finns en gräns för allt, men när Helen Macdonald väl nått dit, har sorgen efter sin far blivit hanterbar och livet har fått mening igen.

Språket är vackert och det här är en berättelse som ska läsas långsamt och dröjande, tycker jag. Den väcker många tankar hos mig och jag lär mig om sådant jag tidigare knappt visste existerade. Kanske tycker jag att T. H White får lite väl stort utrymme och att jag hellre hade läst mer om författaren och Mabel, men det är ändå en omistlig läsupplevelse. Böcker som får en både att känna och tänka är ju det optimala, H som i hök är en sådan bok.

Författare: Helen Macdonald
Titel: H som i hök
Förlag: Brombergs