Den här månadens filmspanartema är att ens smak utmanas, med detta menas att en av mina bloggkollegor föreslår en film för mig, en film som jag kanske inte vanligtvis skulle välja. Förra året hamnade det danska ångestdramat Älskar dig för evigt på mitt bord. I år var det Cecilia som driver bloggen The Nerd bird som föreslog den norska storfilmen Max Manus. Just genren krigsfilmer ligger mig inte så varmt om hjärtat men jag hyser inte direkt någon motvilja till genren bara det inte rör filmer som behandlar Palestinakonflikten och/eller kriget mot terrorismen. Om jag ska uppskatta en krigsfilm vill jag veta vem som är skurk och då är filmer från andra världskriget tacksamma för bättre skurkar än nazister finns det inte.
Om man inte är helt historielös bör man känna till att att vårt grannlandd Norge ockuperades av Tyskland under det andra världskriget. Även om landet erövrades snabbt var den norska motståndsrörelsen aktiv fram tills krigsslutet. Filmen Max Manus handlar om en av de mest kända motståndsmännen under den den tyska ockupationen. Vi får kort och gott följa hans liv under krigsåren då han till en början är en något naiv motståndsman fram till krigsslutet när han hamnat på Gestapos ”most wanted list”.
Det jag gillade med Max Manus var att filmen inte ger ett glorifierat porträtt av en gladlynt motståndsman som glider igenom krigsåren på ett bananskal. Han har sina kval, gör misstag och känns som en verklig människa. Vad jag förstått har man hållit sig någorlunda nära sanningen. En snabb slagning på Google ger att det har varit en och annan debatt om filmen men det rör mest akademiska frågor som historiegubbar i skägg blir upphetsade över. När det rör s.k BOATS-filmer får man ta ”sanningen” med en nypa salt. Vad som är sant eller inte rör vilket perspektiv man har. I filmen tar Manus upp detta problem då han ställer sig frågan om vem som är terrorist och vem som är frihetshjälte. Filmen är rappt berättad, kanske lite för snabb, då vissa skeenden bara svischar förbi och en del trådar dinglar lite lösa mot slutet. På det hela är Max manus en klart sevärd film, välproducerad, av och till spännande med bra skådisar så tack Cecilia för din utmaning då jag troligen inte sett den här filmen i första taget. Det hade kunnat bli en avsevärt värre utmaning t.ex Turinhästen eller ve och fasa en rom-com. Jag ryser vid blotta tanken.
Regi: Joachim Rønning, Espen Sandberg
Betyg: 7/10
Andra filmspanare som fått en utmaning:
Har du inte sett den (blogg)
Rörliga bilder och tryckta ord
FILMITCH 
”eller ve och fasa en rom-com” <— Taking notes…
Usch då 😉
Vilket bra val av Cecilia, hon har gjort sin research väl gällande din filmsmak 🙂 Jag håller med om filmen, den är riktigt bra, norrmännen dom kan dom.
Håller med de flesta norska filmer jag hitintills sett har varit bra.
Wohooo jag var så oroligt att du skulle såga den vid fjordknölarna, men det verkar ju som om du till och med blev lite förtjust! 🙂 Jag tycker det var rätt av filmmakarna att faktiskt ställa frågan, vem är terrorist/hjälte, det gör intrycket av Max Manus mjukare och inte så pompöst. Slutet gillar jag också jättemycket. Bra text också.
Ps. Turinhästen skulle jag aldrig komma på tanken att utmana någon med, för då skulle jag behöva se den själv först 😉 vilket jag hittills lyckats undvika att göra.
Jag är ganska förtjust i filmer av detta slag – spioneri/undercover problemet är att de hamnar långt ned på att se listan så det var bra att jag fick en spark i baken. Kan rekommendera den nederländska The Black book liknande film om motståndsrörelsen – mycket bra film.
The Black Book, tack för tipset! Gillar motståndsrörelser 🙂
Var så god – tror den heter zwartbook i original.
Jo, jag håller Max Manus är en klart bättre utmaning än Turinhästen… Men jag vet inte jag. Historiska dramer från andra världskriget. Hmmm. Jag ska kanske inte säga mycket mer här med tanke på att vi antagligen kommer åka på en Utmana din filmsmak #3 någon gång i framtiden… 😉
Till skillnad mot dig brukar jag bli mindre förtjust i krigsfilmer där handlingen är förlagd i modernare tid. Men den var spännande och engagerande på sina ställen – ge den en chans Henke.
Jag är inte heller någon fan av krigsfilm, men enligt din beskrivning verkar det som en intressant historisk skildring. 🙂
Absolut – klart sevärd.
Gillar krigsfilmer, men inte allt så klart. Detta var ett intressant val, även om jag hade satt en slant på att du redan hade sett den = en film i din smak. Du ser ju lite allt möjligt, stort som smått och från alla möjliga länder så det var bra prickat att välja denna som du inte hade sett. Får se om jag tar mig en titt framöver när man känner för lite mer norsk film.
Har känt till filmen men annat har kommit emellan. Är tyvärr lite seg på filmer från de nordiska länderna – just Danmark och Norge brukar vara positiva upplevelser så jag borde egentligen se på fler filmer från våra grannländer.
Bra researchat där, Cecilia. Jag måste säga att jag har svårt att riktigt förstå vad som är så förskräckligt med filmer som handlar om krig och som inte framställer allt som svart och vitt. Blir det inte mer intressant då? Verkligheten är ju sällan svart eller vit? Hur som helst, den diskussionen har vi nog redan haft. 😉
Max Manus är en… helt ok film. Välproducerad (förutom några kackiga cgi-explosioner), bra skådisar. Håller med om det positiva i att man inte ger en glorifierad bild av Max, att man inte gör det så svart och vitt. 😉
Har inga problem med att det är ”grått” mitt problem är den uppsjö av amerikanska filmer där man försöker rättfärdiga sina aktioner i kriget mot terrorismen. Sanningen här är grå men man försöker göra det svart och vitt vilket det inte är. Detta är ngt som irriterar mig. 2:a VK är/blir enklare då nazisterna är skurkar däremot kan man göra det lättsammare t.ex Örnnästet eller mer komplicerat The Black book eller dagens film båda sätten funkar ypperligt för mig men jag väljer bort filmer där propagandan blir övertydlig.
Ja, men nu blev det mer tydligt. Inte bara att du inte gillar filmer om Palestinakonflikten eller filmer om kriget mot terrorismen rakt av. Då finns det alltså, teoretiskt (!), en chans att du skulle kunna tänkas se och gilla en film, en amerikansk film t.o.m., om den nu INTE framställer det hela på ett svartvitt sätt och försöker rättfärdiga sina aktioner. Sen att 99% av alla filmer nu inte gör det, det är en annan sak, haha. 😉
Jag gillade faktiskt Argo så helt kört är det inte. Syriana och Zero dark… kan jag tänka mig ge en chans men ska krigsgenren väljas föredrar jag lite äldre varianter.
Och här är min text om Max:
http://jojjenito.wordpress.com/2011/12/12/max-manus/
Jag blev också positivt överraskad av Max även om det var en film som låtit tala om sig. Fastnade liksom du för den förhållandevis nyanserade porträttet av Max, han är ju knappast en hjälte av stålmannen-typ
Nej det blev inte en orgie i norsk nationalism vilket var skönt. Den räcker och blir över i skidspåret 😉
Inte den bästa av rullar man sett i ämnet, men visst kan norskarna göra bra film om kriget!
I den genren också!
Alltså, Turinhästen borde drabba dig nån gång! Den borde drabba alla. Då får man verkligen bekänna färg som filmspanare kan jag lova! 😉
Jag har oangenäma drömmar om Turinhästen och passar på den utmaningen.
M.M var däremot en trevlig överraskning.