Snart tar jag t-banan till Rinkeby. I biblioteket kommer det att vara trångt och luciatidsvarmt. Strålande ljus och ögon som glittrar. Spänning. Förväntan. Vi väntar på nobelpristagaren i litteratur, kinesen Mo Yan.
Han kommer att vara med om något fantastiskt.
Detta, som jag nu berättar, hände för precis ett år sedan:

När högstadieflickan Quamar var ett litet barn tvingades hon att fly från Irak och hon levde sedan i tre år som hemlös flykting i Syrien. Via en flyktingförläggning i Dalarna har Quamar nu hamnat i Rinkeby, stockholmsförorten där man talar hundra språk.

Världens by kallas Rinkeby. Fjortonåriga Quamar går i klass 8 B. Den här hösten har hon, tillsammans med alla klasskamraterna och en del vuxna – allra mest författaren Gunilla Lundgren och tecknaren Lotta Silfverhielm – arbetat flitigt med Nobelpriset. (I många år har Gunilla och några andra vuxna samtalat med åttondeklassare om böcker som det årets nobelspristagare i litteratur har skrivit. Dessutom har ungdomarna förfärdigat en bok om författaren och verken – som sedan nobelpristagaren högtidligt får ta emot på biblioteket i Rinkeby i luciatid.)

Qamar och hennes kompisar har satt sig in i de olika pristagarnas arbeten och de har läst, tolkat och illustrerat flera dikter av Tomas Tranströmer.

Den 14 december 2011 får jag vara en rörd åskådare när det fantastiska händer som har hänt i Rinkeby i mer än tjugo år. En Nobelpristagare, oftast Nobelpristagaren i litteratur, kommer på besök och han välkomnas av barnen på barnens egna hemspråk.

År 2011 är det första gången som Nobelpristagaren är svensk. Han är en gammal man, Tomas Tranströmer, så han har inte kunnat tacka ja till alla inbjudningar i samband med Nobelpriset. Till exempel valde han därför att avstå från att äta lunch med kungaparet. Men till Rinkeby ville Tomas Tranströmer absolut komma.

Nobelpristagare verkar trivas i Rinkeby. Jag satt med i publiken också år 2010 då Mario Vargas Lllosa var den som hedrades. Han skrev sedan i en artikel i El Pais: ”Av den svindlande mängd saker som jag gjorde under de åtta dagar jag nyligen tillbringade i Stockholm var det få som rörde mig så som den eftermiddag då jag var i Rinkeby.”

Tillsammans med skolbarnen och en del andra vuxna, bland andra kulturministern, njuter nu Tomas Tranströmer och hans fru av programmet som ungdomarna sköter helt själva. Vi bjuds på RAP, vi skrattar gott åt en humoristisk bildvisning om Nobels liv och vi får beundra nio fantastiska tittskåp med scener som handlar om Nobelpriset.

Quamar och de andra i hennes klass har fått välja ut varsin rad från någon av Tomas Tranströmers dikter ”Allegro” ”Romanska bågar” och ”I Nildeltat” som de tycker särskilt mycket om. Den raden har de sedan utgått från i sina personliga, kloka och vackra tolkningar – och de vänder sig direkt till skalden när de reciterar och förklarar vad de tror att dikten handlar om.

”Du Tomas blir lycklig av att spela piano, jag blir lycklig av att spela fotboll”.

Så tänker den glade Yuusuf om dikten Allegros inledningsstrof: Jag spelar Hayden efter en svart dag/och känner en enkel värme i händerna och dess avslutningsstrof: Jag hissar haydenflaggan – det betyder/ Vi ger oss inte. Men vill fred.

Så här vill Sewa förstå den kända dikten Romanska bågar:

”När Tomas kom in i katedralen tyckte han att den var vacker. Med dikten menar han att alla i världen har samma värde. Det spelar ingen roll varifrån man kommer eller vem man är.”

Quamar hade börjat gråta den första gången som hon tillsammans med Gunilla läste I Nildeltat, dikten som handlar om barn som måste dö för nöds skull. Nu söker Quamar efter de svenska orden när hon förklarar varför hon blir ledsen trots diktens tröstande slutord:

”Jag tänker på alla fattiga barn som jag har sett i Irak. Ingen bryr sig om dem.
Det finns övergivna barn i Rinkeby också.”

Det är inte bara Tomas Tranströmer som är champion, världsmästare i litteratur.
Rinkebybarnen, som kanske är de skolbarn i Sverige som läser flest böcker, de är också världsmästare.

”Tomas har nog aldrig fått så fina tolkningar av sina dikter som de, ni 14åringar i Rinkebyskolan, har gjort” säger en rörd Monika Tranströmer, Tomas hustru, i ett varmt tacktal.

Och Tomas Tranströmers vänliga ögon strålar mot Quamar och alla de andra tonåringarna från Irak, Somalia, Grekland, Polen, Turkiet

Lena Kjersén Edman