Tänk om man hade obegränsat med pengar! Tänk om man dessutom hade en väldigt stor bit land i Kalifornien… Det hade William Randolph Hearst…

Men det började med hans far… Han hitttade en malmkropp med silver, som när den utvanns ledde till att han blev väldigt förmögen som i ett trollslag. Det hade legat hårt arbete bakom detta, men inte desto mindre kom det att bli grundplåten i William Hearsts förmögenhet. William Hearst och hans fru Feebie Hearst, ville båda att deras son skulle få det så bra som möjligt, men tillgodosåg detta på lite olika sätt. Fadern köpte ett stort landområde i trakten av San Simeon i Kalifornien, USA. Det kom att vara så stort att när man befann sig i dess mitt så såg var allt man såg mark som man själv ägde…och man ser LÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅNGT! 🙂

William Randolph Hearst växte upp på dessa omfattande ägor och sprang här som barn och lärde sig hitta i varje vrå. Hans mamma, som var utbildad lärare tog med honom på en längre resa i Europa. Feebie Hearst och sonen William Randolph Hearst utforskade först brittiska öarna och därefter avverkade de ett antal länder på kontinenten. Överallt kom de i kontakt med äldre miljöer och antika föremål och detta stimulerade den då tioårige pojkens fantasi. Han ville skapa ett slott liknande dem han sett under sina resor med mamman, men Feebie Hearst tyckte att sonens planer var alltför långtgående och satte sig emot detta. William Randolph Hearst respekterade mammans synpunkt och gjorde inget åt saken så länge hon levde, men när hon dött skred han till verket och byggde tillsammans med en kvinnlig arkitekt vid namn Julia Morgan ett fantastiskt sagoslott som numera går under namnet Hearst Castle. Alla de antikviteter och föremål som Hearst samlat på sig under sitt liv som tidningsman och finansman fick inte plats, men väldigt många av dem är införlivade i slottsmiljön så att det ser ut som att slottet är från en svunnen tid.

Mellan år 1919 och 1947 var William Randolph Hearst och Julia Morgan upptagna med att skapa den miljö de ville. SJälva arbetet utfördes av en hel stab med arbetare som jobbade skift och dels forslade upp allt byggmaterial på bergstoppen, dels jobbade hårt med själva konstruktionen, främst baserad på betong, för att klara framtida jordbävningar. I takt med att anläggningen blev alltmera färdig började Hearst bjuda in vänner och bekanta, människor som vid den här tiden var ”kändisar” av olika slag. Där fanns tidningsmänniskor, skådespelare och finansmän bland andra. Hearst hade krav på dem att de skulle umgås med honom på kvällstid, men på dagarna tyckte han att de skulle aktivera sig med de många sysselsättningsmöjligheter han hade skapat åt dem.

 

En del tog sig säkert en simtur i någon av poolerna. Bilden visar inomhuspoolen, som är försedd med både hopptorn och trampolin, har ett djup på fem meter i ena änden och ett litet språng in åt sidan om man vill vara för sig själv och ligga och flyta en stund…

Andra gäster tog en ridtur eller spelade tennis, medan ytterligare någon säkert gick till djuren i det privata zoo som William Randolph Hearst hade anlagt. Där fanns isbjörnar, strutsar och sebror (och zebror såg vi vid vårt besök också…) sida vid sida med vanliga vilda djur som fanns i trakten från början…

Överallt i trädgården fanns vackra skulpturer och ornamenterade detaljer, alltsammans konstskatter från det antika Europa. När jag frågade om Hearst själv hade valt ut alla föremål själv eller om han hade uppköpare, så nämnde guiden att det var en kombination. Dels hade han själv ett omfattande intresse av antiktiveter, dels hade han uppköpare som på hans uppdrag ibland köpte upp hela samlingar. Guiden menade att Hearst hade tur som levde i en tid då han själv var rik, medan andra levde under knappa omständigheter och var tvungna att avyttra saker de egentligen hade velat behålla. När man såg sig omkring i slottet var det å ena sidan med beundran och å andra sidan med en blandad känsla av vemod eller sorg över de många skatter som på detta sätt kommit i en enskild persons ägo.

Det umgänge Hearst hade med sina gäster finns delvis bevarat i forma av fotografier och filmer. Han umgicks med Clark Gable och Charlie Chaplin och guiden nämnde även Greta Garbo… De kom alltså åkande till denna avlägset belägna plats för att få ta del av den fantastiska gästfrihet som Hearst tillhandahöll på sitt slott. De reste antingen med båt, flyg eller med tåg till San Simeon, eftersom den väg vi nu kallar Highway 1, enligt Hearst inte var farbar om man ville vara människa när man kom fram…

Från San Simeon fick de åka på samma väg som vi, nämligen en smal och ringlande väg som avsiktligen dragits runt både kullar och träd för att egendomens skönhet skulle framträda i all sin prakt och för att man skulle se egendomen stegvis. Ibland skulle den vara dold och ibland skulle den vara synlig. Allt detta skapade den känsla Hearst ville att man skulle ha, nämligen att slottet var ett förtrollat slott högt upp på ett berg… Jag måste medge att detta fungerade alldeles utmärkt på den nutida turist jag är… Mina förväntingar steg för varje kurva i den vindlande vägen upp till slottet… Väl framme var jag i princip stum i beundran över vad man kan åstadkomma med stark vilja och mycket pengar… Så. Återigen. Om jag hade haft obegränsat med pengar och en stor bit land, vad hade jag gjort då? Jag hade nog inte orkat bygga detta fantastiska slott, men jag är glad att William Randolph Hearst fullföljde sin dröm och därmed visade just det; Om man har en dröm så ska man följa den.

En dröm jag har haft länge var att resa runt i USA. Nu gör jag det… 🙂

Om du vill läsa fler blogginlägg som handlar om mina reseminnen från USA, så kan du hitta en förteckning över dem här:

Trehundraartonde åseriet: Turist i USA- 23 Bloggposter med erfarenheter från kända turistmål i Florida, Kalifornien och Pennsylvania!