Det torde för de flesta vara allombekant att kommendör Matthew C. Perry 1853 var den som tvingade Japan att öppna sina hamnar via s.k. kanonbåtsdiplomati. Japan hade inte tillräckligt starkt kustartilleri för att kunna sätta emot de amerikanska kraven. Men försöken att öppna upp Japan hade pågått länge, så shogunatet var på intet sätt överraskad över kraven, men de saknade den tekniska förmågan att stå emot, resultatet av 250 år av självvald isolering. Det landet som hade haft bäst förutsättningar före amerikanernas ankomst var tsarens Ryssland.

Rysslands expansion österut ledde till att de blev grannar med Japan via Kamchatka halvön. Där hände det att japanska fiskare som drivit med stormar landsteg och ryssarna skickade dem via Sibirien till Sankt Petersburg där de fick undervisa i såväl japanska språket som dess kultur. Det gjorde Ryssland till det andra landet i västvärlden, förutom Holland, som hade folk som kunde förstå sig på Japan. Istället för att skicka officiella delegationer med tsarens flotta valde Ryssland att engagera privata entreprenörer. En sådan var Pavel Lebedev-Lastochkin, som tog sig ned via Kurilerna mot Japan. Hans första två försök misslyckades då fartygen förliste i stormar, men tredje gången, 1778, anlände han vid Hakodate på Hokkaidos södra kust. Där överlämnade han gåvor till Matsumae klanens representanter och framförde att han önskade upprätta handelsförbindelser. Svaret han fick var att återkomma om ett år, då det var bakufu i Edo som skulle avgöra en sådan fråga. När han återkom fick han beskedet att all handel skulle gå via Nagasaki nere på Kyushu. Besviken återvände han till Uruppu på Kurilerna, när han anlände kom det en jättetsunamivåg och förde upp hans fartyg mitt uppe på ön, flera kilometer från kusten. Han tog detta som ett gudomligt tecken och meddelade tsaren att japanerna var omöjliga att ha att göra med.

Det skulle dröja 14 år innan ryssarna gjorde ett nytt försök, denna gång var det en marinofficer vid namn Adam Laxman som var finlandssvensk och 1792 åter kom i kontakt med Matsumae klanen på Hokkaido. Han var mer envis, insisterade på ett handelstraktat och vägrade lämna innan han fått ett dylikt. Så småningom gav japanerna efter, han fick lov att skicka ett fartyg om året till Nagasaki, men precis som för holländarna var det villkorat med att ingen kristen mission tolererades. Det tog några år innan Ryssland äntligen skickade ett handelsfartyg till Nagasaki, men när det kom fram släpptes det inte in i hamnen. Avtalet var inte värt tuschet som det skrivits med.

Mannen som fick uppdraget var Nikolaj Petrovitj Rezanov som av tsaren utnämndes till särskilt sändebud för Japan. 1804 anlände han i Nagasakibukten och efter några månade fick han av sin tolk veta att ”hela Japan talar om dig och de anser att du avviker från holländarna, stoltare, aggressivare och att du ser ner på japaner”. Uppenbarligen gjorde han inget gott intryck på japanerna som alltid föredrar ödmjukhet och anpassningsförmåga. I april 1805 lämnade han Nagasaki utan att få uträttat något av det som tsaren bett honom om.

Nästa incident kom 1811 när Vasilij Golovnin av det ryska admiralitetet ombetts att kartlägga öarna kring Kamchatka halvön. När han försökte kartlägga ön Kunashiri lockade den japanska fiskestationen honom ombord på ön där han arresterades för brott mot sakoku lagarna och fängslades. Han satt i fångenskap i tre år, men behandlades mycket väl, bl.a. tog de emot hans tillhörigheter från fartyget som han fick disponera fritt på land. Han beslöt sig för att försöka lära sig japanska och författade det första rysk-japanska lexikonet. Efter hemkomsten skrev han en bok kallad Minnen från japansk fångenskap 1811 – 1813.

Idag ligger Japan tryggt förankrad i den amerikanska intressesfären, men hade någon av herrarna ovan lyckats i sitt uppsåt att öppna upp Japan gentemot rysk handel är det inte osannolikt att Japan istället hade tillhört den ryska intressesfären.