När freden började lägga sig över Japan efter 1500-talets inbördeskrig innebar det större utrymme för konstnärer och akademiker. Inte så att det var omöjligt under sengoku perioden, de största témästarna som exempelvis Sen no Rikyu såg dagens ljus trots ständiga krig. Men det innebar att daimyo och andra nu fick mer tid över i sina roller som mecenater och beskyddare. En som blommade fullt ut i den nya miljön var Honami Koetsu, en renässansman i ordets rätta betydelse. Han är kanske den främste representanten förr Kanei Bunka, en period som ofta förbises då den ligger inklämd mellan de mer välkända Momoyama och Genroku kulturerna.

Det är inte märkligt att det blev något av ett arkitektoniskt uppsving, daimyo och kuge, hovaristokratin, kände att riskerna kopplade till stora byggnadsprojekt inte längre var överhängande. Det var inte ens femtio år sedan som Oda Nobunagas imposanta Azuchi borg revs ner av uppretade folkmassor i samband med hans död. Hayashi Razan var rådgivare till tre generationer shoguner, far, son och sonson Tokugawa, eller Ieyasu, Hidetada och Iemitsu. Trots att de var inne på tredje generationen var det fortfarande osäkert om de skulle kunna hålla hast vid den dynasti som var grundarens dröm. Razan gav därför rådet till Iemitsu att bygga ett ståtligt och imponerande mausoleum till Ieyasus minne. Han föreslog att det skulle förläggas till Nikko så att det var några dagsresor från Edo. Tanken var att när daimyo vistades i Edo skulle de få möjlighet att resa upp till Nikko och betyga Ieyasu sin vördnad och lojalitet, samtidigt skulle det kännas i deras kassakistor. Mausoleet uppförde i det som betecknas gongen stilen och blev ledande för den nya arkitekturen under 1600-talet.

När de ville ha sina nya byggnader utsmyckade vände de sig till Honami Koetsu, från början var han en erkänt skicklig svärdspolerare, det är de som gör det avslutande arbetet på ett svärd när smeden är färdig. Under en 20 årsperiod skulle han utveckla helt nya tekniker för lackarbeten, konsthantverk, trädgårdsanläggning, keramik, bokbindning och kalligrafi.

Han introducerade tenn, bly, guld och pärlemor i tillverkningen av lackarbeten och hans Funabashi makie suzuribako har av den japanska regeringen designerats status som nationalskatt. Det innebär att den inte får flyttas utanför rikets gränser utan speciellt regeringstillstånd.

Likaså kom han att anlägga ett stort antal av de trädgårdar som i väst anses som en typisk japansk trädgård. Det begränsade området används för att skapa illusionen av ett större naturområde än det som faktiskt existerar. Han bidrog också till att introducera en ny penselföring i kalligrafi och att skriva på förgyllt papper och inte enbart det rispapper som traditionellt associeras till kalligrafin.

Sex av hans keramiska verk, sex av hans kalligrafiska verk och sex av hans lackarbeten i guld är designerade Viktiga Kulturskatter. Få har lämnat så tydliga fotavtryck i Japans kulturhistoria.