Låtom oss icke hymla om sanningen. Sveriges relation till Japan är endimensionellt kommersiell. När det gick upp för Sverige i mitten av 80-talet att Japans ekonomi gick på räls, alltså precis innan den var redo att kollapsa, har vi till Tokyo primärt skickat ambassadörer med en bakgrund hos Exportrådet eller gamla handelsdepartementet. Det finns ett glänsande undantag, Lars Vargö, som lämnade posten förra året efter en allt för kort sejour, han är japanolog och bevandrad i Japans historia, kultur och samhälle i stort. Han startade sin karriär inom UD som just tolk och översättare på den tiden gamle högerledaren Gunnar Heckscher huserade i residenset i Roppongi.

Den tiden UD anställde japanaloger för att förstärka ambassadens kompetens är sedan länge svunnen. Budgetnedskärningar gör att de istället förlitar sig till oavlönade interner, ungdomar som saknar den mognad som behövs i umgänget med japaner och den erfarenhet som krävs för att förstå nyanserna i det japanska språket. Vargö har uppnått den åldern där han rimligen skall njuta sitt otium, den andra personen på UD som behärskar japanska heter Kaj Reinius, och även han borde närma sig pensionen. UD gör naturligtvis gällande att de vill ha generalister, men om Sveriges intressen skall tillvaratas i östra Asien behövs det också diplomater med djupa kunskaper i kinesiska, koreanska och japanska, samt regionens historia och kultur.

Den japanska kultur som kommer till Sverige tar nästan undantagslöst omvägen runt USA. Trots att det finns massor av exempelvis manga och anime som borde tilltala svenskar kommer de aldrig till Sverige eftersom de inte passar amerikanerna. Samma tendenser kan vi se när det gäller litteratur och film. Japan håller på att ömsa skinn, att slänga av sig sin tunga industriella historia och anmäla sin ankomst till det post-industriella samhället. I många stycken påminner det om svenskt 70-tal, men där vi dumpade våra problem på omgivningen genom ett stort antal devalveringar, har Japan valt att internalisera dem genom en deflationspolitik. Sedan ett par år tillbaka försöker de nu också att komma tillrätta med problemen genom justerade växelkurser.

De är således på väg in i samma situation som Sverige befann sig i under slutet av 80-talet och inledningen av 90-talet. Det innebär att ifall Sveriges relationer till Japan varit flerdimensionell, istället för så ensidigt kommersiell, hade vi haft en unik kompetens att erbjuda. Det kräver dock att UD håller sig med en långsiktig rekryteringspolicy när det gäller specialkompetens, den generella kompetensen löser sig så att säga med automatik. Dagens interner var knappt födda när de svenska erfarenheterna som är relevanta för dagens Japan var som mest vitala. Vad kommer Sverige att kunna erbjuda 2035?

Uppdatering
UD har på sin hemsida inte någon katalog över sina anställda. Den intresserade måste därför gå igenom samtliga beskickningar för att få något slags överblick. Då missar man ändå alla de som sitter hemma i Stockholm på Arvfurstens Palats, riksdag eller annat regeringsorgan eller är stationerade på FN eller olika EU organ. I Washington sitter Dr Joachim Bergström som också behärskar japanska. Såvitt bloggen känner till är han därmed den ende på UD med japanologisk kompetens.