Skrivpuff, 4:e maj, 2016.

Trött

Det klickade till i dörren när han vred om låset. Där innanför var det tyst och mörkt. De andra sov, tänkte han och tittade på klockan. 22:45. Det hade blivit sent idag igen. Förbaskade jobb att aldrig bli färdigt!

Han slängde sig ner i soffan och nappade åt sig fjärrkontrollen. En fot på bordet, den andra i soffan. Med en lätt tryckning började teven flimra framför honom.

Har du dina svar klart för dig, frågade kvinnan med det blanka svarta håret uppfodrande samtidigt som olika bostäder rullade förbi i rask takt. Fem människor med varsitt champagneglas stod samlade runt ett bord och började diskutera.

Någonstans bodde de, men var det var skulle alltså listas ut. Han suckade och såg sig om i rummet. Vad i det fanns det där som skulle förstärka eller understryka hans egen speciella identitet? Där fanns bara en sorglig samling saker som någon tyckt att de behövde, lite böcker och en hel del lego. Bostaden lite, eller inget, gemensamt med de glassiga, påkostade hem som visades upp i programmet. Vad skulle han säga om sitt hem? Ja, hej och välkomna till min enkla boning, det är som jag brukar säga, hemma bra men borta bäst? Eller: mitt hem, glad att lämna det på morgonen, tråkigt att komma hem?

Fast det där gällde ju bara inredningen och förstås bostadens läge intill en genomfartsled i förorten. Han hade ofta vaknat på nätterna av vrålande bussar och bilar med trasiga ljuddämpare och förare som trodde att de tomma vägarna var deras nattliga lekplatser. En mäklare skulle säkert påpeka hur fantastiskt läge hemmet hade, eftersom det var så nära till kommunikationer. Det gick att vända allting till något positivt, åtminstone i en säljannons.

Om han fick välja skulle han ta familjen till en villa i en grönskande del av staden. Det skulle stämma bättre överens med hans identitet än en dåligt planerad hyrestrea. Men blotta tanken på att alla detaljer, in till den minsta legobit, skulle analyseras för att skapa en idé om hans person gjorde honom trött. En identitet måste väl ändå vara mer än köpta saker? Han såg sig tveksamt runt igen. Kanske var han en splittrad person utan tydliga ambitioner och mål? Varför brydde han sig inte mer om hur det såg ut i hemmet? Borde han anstränga sig mer? Såg de inte ganska ordentligt lyckliga ut, de där deltagarna som så gärna visade upp sina hem för andras beundran?

Fast när skulle han hinna med det? Det fick bli sen, när barnen var större, tänkte han och tryckte på den röda knappen på den svarta dosan. Nu skulle han gå in och lägga sig bredvid sin fru. Lyssna efter barnens lugna, snusande andetag som hördes genom de lövtunna gipsväggarna. Att de mådde bra, var inte bara det viktigaste. Det var rent av själva grunden för livskvalitet, tänkte han, och gick för att borsta tänderna.