2007 Lessing – Oh Christ

Det råder inte direkt någon brist på européer som skriver om sina afrikanska erfarenheter, och här kommer en till. Som 30-åring kom Doris Lessing till England med manuset till sin debutroman The Grass is Singing i bagaget, och fick den omedelbart publicerad.

Litteraturens världshistoria låter meddela att Lessing kommer från Sydafrika (nja, född i Iran 1919 flyttade familjen till Sydrhodesia (nuvarande Zimbabve) 1925 och –49 kom hon till London). ”Ett odogmatiskt politiskt engagemang på vänsterkanten och en kritisk syn på traditionella könsroller förenas i hennes huvudverk” (not going to make a pun here). Prismotiveringen löd ju också:

”den kvinnliga erfarenhetens epiker, som med skepsis, hetta och visionär kraft har tagit en splittrad civilisation till granskning”

I’ve won all the prizes in Europe. Every bloody one. Ok?

Hennes kommunism nämns inte, av någon anledning. Och formuleringen ”den kvinnliga erfarenheten” var inte något Lessing själv var särskilt förtjust över. Hennes reaktion överlag andas irreverence: ”I can’t say I’m overwhelmed with surprise … I’m 88 years old and they can’t give the Nobel to someone who’s dead…” var hennes första kommentar (bortsett från ”Oh Christ”). Sedan kallade hon det ”a bloody disaster” som hindrade henne från att skriva.

Men romanen. The Grass is Singing. En deckare, är första tanken. Det börjar med en tidningsnotis om ett mord. Så följer ett kapitel som i korta drag beskriver den mördade Mary Turner, hennes make, och zoomar in på grannen Charlie Slatter som av någon anledning tar på sig rollen som förundersökningsledare, för att komma fram till att deras ’boy’, Moses, är skyldig. Förvaltaren, den unge engelsmannen som skulle sköta om gården under parets förestående påtvungna semester, bestämmer sig för att farming inte är något för honom och hamnade på ett kontor. Så långt, så förvirrande. Kapitel 2 sedan, tar sin början i Marys barndom och det som följer är berättelsen om hur, och kanske varför, det slutade som det gjorde.

Efter en något seg inledning – hur mycket sydrhodesisk farmarmisär orkar en läsare med? – blir den mer och mer klaustrofobisk allteftersom Mary börjar tappa all verklighetsförankring. Beskrivningen av ett äktenskap redan från början dömt att misslyckas glider över i en mardrömstillvaro av (självvald) isolering, fattigdom och känslomässig död. När mordet slutligen kommer är det som en befrielse.

Snarare än en deckare är det en psykologisk thriller som samtidigt visar upp kolonialisterna i det mest osmickrande ljus. Det största problemet är att man inte längre får piska sina natives, allt på grund av bleeding heart liberals i hemlandet som inte förstår vad en stackars bonde har att tampas med. Att behöva betala böter för att man råkat ha ihjäl en inföding är väl ändå att ta i. Hos Mary tar det sig uttryck både i fysisk motvilja och ren skräck inför det främmande, de obegripliga vildarna, känslor hon försöker bemästra genom förakt. Men också på ett strukturellt plan går det igen, och en ledtråd ges i det första kapitlet:

”What sort of woman had Mary Turner been, before she came to this farm and had been driven slowly off balance by heat and loneliness and poverty? And Dick Turner himself – what had he been? And the native – but here his thoughts were stopped by lack of knowledge. He could not even begin to imagine the mind of a native.”

Det är en programförklaring för vad som följer. Boken igenom är the native outgrundlig – för kolonisatörerna saknas både kunskapen och intresset för att ens försöka börja förstå de svarta i allmänhet och Moses i synnerhet: mordet förklaras med att han väl var ute efter några värdesaker som man kunde tänka sig att Mary skulle kunna ha. Övriga motiv övervägs inte, samtidigt som det egentliga skälet är långt mer komplicerat. Det kan ses som en brist, men lika gärna som ett företräde, att tillvaron omväxlande men enbart betraktas ur Marys, Dicks, Charlies och förvaltaren Tonys synvinkel. Den begränsade vita blicken bidrar till känslan av instängdhet och obegriplighet.

Det är ett imponerande romanbygge av en knappt 30-årig författare och Lessing var förtjänt av 2007 års pris (trots att jag aldrig fastnade för Det femte barnet och nog aldrig förstod The Cleft). En Epstein med andra ord (se programförklaring).

Bästa meningen: ”As there is no limit to the amount of sleep to which the human body can be made to accustom itself, she slept hours every day, so as to hasten time, so as to swallow great gulps of it, waking always with the satisfactory knowledge that she was another few hours nearer deliverance.”